Det mardrömslika inbördeskriget i Libyen – imperialismen bär skulden!

I april påbörjade general Haftar – uppbackad av Egypten, Saudiarabien, Frankrike med flera – en offensiv mot Serrajs FN-erkända regering i Tripoli, som i sin tur backas upp av bland andra Italien och Turkiet. Detta är den senaste episoden i ett smutsigt inbördeskrig som hittills dödat tiotusentals människor och tvingat uppemot en tredjedel av landets befolkning på flykt.

[Source]

Samma dag som Haftar påbörjade sin offensiv, anlände FN:s generalsekreterare António Guterres till Libyens huvudstad Tripoli för en så kallad fredskonferens. Sedan krigets början har FN:s roll bara varit att bekräfta resultaten av de olika stadierna i kriget, genom olika tillfälliga och instabila avtal. Men denna gång har konferensen fått ställas in, till förmån för en kraftmätning på marken mellan trupper som är uppbackade av olika imperialistmakter.

Den senaste perioden av våldsamheter hade avslutats i december 2015 med en bräcklig överenskommelse mellan generalförsamlingen (GNC), baserad i Tripoli under Al-Ghawils ledning, och som stöds av Turkiet, Italien och Qatar, och det libyska representanthuset (HoR) som är baserat i Tobruk, i Cirenaicas östra region. Det sistnämnda kontrolleras av Khalifa Haftar, Cirenaicas "starke man", som stöds av Egypten, Förenade Arabemiraterna, Saudiarabien, och bakom kulisserna av Frankrike.

Överenskommelsen har alltid varit ett tomt skal, upprättat på den mark där sammandrabbningarna mellan de krigförande grupperna ägt rum. Faktum är att representanthuset i Tobruk aldrig erkände Serraj som den rättmätige presidenten.

Krigsherrarna och väst

Serraj är den president som erkänts av "den gemensamma omvärlden", men det innebär inte att han företräder en demokratisk regering. Ingen har valt honom. Serraj var kompromisskandidaten för de militära enheter som styr landet, och har varit deras gisslan sedan hans ankomst till Tripoli. De krigsherrar som stödjer denna "demokratiska förkämpe" är olika former av reaktionära och fundamentalistiska ledare, inklusive salafister från de mäktiga Misratamiliserna. Men precis som i Syrien är demokratierna i väst redo att se mellan fingrarna, så länge dessa modiga "frihetskämpar" agerar i deras intresse.

Överenskommelsen mellan Serraj och Italien förbereddes av Demokratiska partiets regering, och stärktes av Salvini, premiär- och inrikesminister i den gulgröna regeringen.

Italien har gjort Libyen – eller åtminstone Tripoli – till ett enda stort koncentrationsläger för migranter. Enligt FN:s beräkningar finns ungefär 700 000 flyktingar i landet. Varje dag blir människor torterade och mördade, men så länge ingen märker något så kommenteras det knappt i media.

Det står också ekonomiska intressen på spel. Libyen har Afrikas största oljereserver – tillika en av de tio största reserverna i världen. Eni (Italiens största och världens elfte största olje- och gasföretag) står tillsammans med det libyska företaget Noc för 70 procent av Libyens inhemska produktion. Libyen står för 15 procent av Enis totala produktion. Det franska oljebolaget Total har under de senaste tre åren dubblerat sin produktion, som i huvudsak är förlagd i Cirenaica.

Imperialismen bär skulden

För att överhuvudtaget kunna börja förstå vad som just nu händer i Libyen, måste man förstå att inbördeskriget inte orsakats av fundamentalistiska eller fanatiska beduiner, som vissa medier påstår. Istället speglar det konflikten mellan imperialistmakter, på regional såväl som internationell nivå, som utkämpar ett proxykrig. Imperialisterna försöker styra de inblandade styrkorna som marionettdockor. Men ibland kan också marionetter vända sig emot den som håller i trådarna.

Serraj har kunnat hålla sig kvar vid makten tack vare stödet från "omvärlden". Men bortsett från Qatar, Turkiet och Italien har hans huvudsakliga sponsor varit USA, som 2016 bistod regeringen i Tripoli med lufträder mot Isis. Men sedan dess har den amerikanska imperialismen i norra Afrika bytt taktik. "Jag ser inte vilken roll USA skulle spela i Libyen", sa Trump vid ett möte mellan honom och den tidigare italienske premiärministern Gentiloni.

Trumpadministrationen verkar ovilliga att göra om samma misslyckande som USA gjorde i Irak, och som nödvändig konsekvens av detta var man tvungen att byta politik. Enligt Wall Street Journal anses Haftar nu vara en "stabiliseringsfaktor" i landet. Bara några dagar innan Haftar påbörjade sin offensiv arrangerades ett möte mellan honom och befälhavaren för US Africa Command (AFRICOM), Thomas Waldhauser. Det var det första mötet av det slaget på två år.

Några veckor tidigare, på EU-League of Arab States Summit som hölls i Sharm el-Sheik, utsågs Egyptens president Sisi – en av Haftars största sponsorer – till att "hålla vakt" i södra Medelhavet och i Libyen, för att förhindra invandring till Europa.

Den 27 februari möttes Haftar och Mohammed bin Salman. Enligt Wall Street Journal"utlovade Saudiarabien tiotals miljoner dollar för att hjälpa till att betala för operationen, enligt högt uppsatta rådgivare åt den saudiska regimen."

Så var det alltså förberett. Haftar påbörjade sin offensiv i den södra delarna av landet, och hans nationella libyska armén (LNA) tog kontroll över oljefälten i el-Sharara och el-Feel, som producerar sammanlagt över 400 000 fat om dagen. Tobrukregeringen kontrollerade nu majoriteten av Libyens oljeproduktion, och en offensiv mot Tripoli var nästa steg.

Nu blev media i väst upprörd. "Det är en attack mot demokratin!", "En diktator håller på att ta över i Libyen!". Samtidigt var det ingen som verkade lägga märke till att de amerikanska trupper som stödde regeringen i Tripoli, som av en händelse hade råkat förflyttas till utanför Libyens gränser den 7 april, precis då striderna intensifierades.

FN:s säkerhetsråd lyckades inte få igenom en motion om vapenstillestånd, eftersom Ryssland och USA motsatt sig det. Samtidigt som Ryssland inte vill fördöma Haftar, ville USA köpa sig tid för att se vem som kommer att stå som segrare. Senare har det visat sig att Trump stöttar Haftar.

Samtidigt har Tripoli avbrutit sina diplomatiska relationer med Frankrike. "Inrikesministern Bashagha har uttalat sig om att det avbrutna samarbetet med Frankrike också inkluderar träningsprogrammen och andra utbyten, med hänvisning till det franska stödet till 'krigsförbrytaren' Khalifa Haftar" (The Libya Observer)

Paris förnekade omedelbart något som helst stöd till Haftar, men detta var ett diplomatiskt snarare än ärligt svar.

Macron är bekymrad över händelserna i Algeriet, där en revolution utvecklats och regimen kan falla när som helst. Han ser Haftar som en stabliseringsfaktor i regionen.

Varje imperialistmakt har sina egna planer men om dessa planer verkligen går i lås är en helt annan sak.

Kapitalismen har skapat en mardröm

Haftars offensiv har avbrutits, och Tripoli har ännu inte fallit.

I Tripoli försöker Serraj samtidigt låtsas som att han gör motstånd, men i själva verket är miliserna de enda som kämpar tillbaka – som till exempel de starka krafter som styrs av Sabratha, som för tillfället råkar stötta hans regering. Serrajs styre är extremt svagt. Samma miliser som idag försvarar honom skulle kunna göra sig av med honom imorgon, ifall han inte längre anses användbar.

Den italienska imperialismens impotens – som satt allt sitt hopp till Serraj – speglar den italienska borgarklassens försvagning.

Som Alberto Negri, en av Italiens mest seriösa experter i frågan om mellanöstern, skrev:

"När Gadaffi föll 2011 led Italien sitt värsta nederlag sedan andra världskriget, vilket dessutom sedan dess förvärrats av alla sittande regeringar. Den 3 april – när Haftaroffensiven i söder redan påbörjats på Enis oljekällor – anlände premiärminister Conte i Qatar, och fick sällskap av en entusiastisk Salvini. Ministern poserade med maskingevär på vapenmässan och verkade ha lagt alla tidigare anklagelser om att Doha skulle stötta terrorism åt sidan. Affärer är affärer, men inget krig har vunnits med Qatar."

De verkliga förlorarna i det libyska inbördeskriget är alla de miljontals arbetare och deras familjer som lider och dör – och likaså de hundratusentals flyktingar som kommer dit från hela den afrikanska kontinenten.

Imperialismen trodde att allt var löst efter att Gadaffi avsatts och sedan avrättats 2011. Den brittiska och franska imperialismen stöttade det, och såg för sitt inre hur de, precis som förr, skulle kunna svepa in och skörda rikedomarna i landet. Men den här gången blev det inte så enkelt.

Italien följde i USA:s fotspår. Obama har senare sagt att den amerikanska interventionen i Libyen var "hans regerings största misstag" – inte för att han tycker synd om alla civila offer, utan för att han drogs in av makthavare som han senare tvingades underordnas på marken.

Imperialismen har förvandlat Libyen till ett helvete på jorden. Den har släppt lös alla de motsättningar och reaktionära krafter som funnits inom landet i årtionden, och som Gadaffi – som vägrade avsluta revolutionen i Libyen 1969 genom att avskaffa kapitalismen – inte hade förmågan att helt göra sig av med.

På 1970- och 1980-talet var Libyen ett av dem mest utvecklade länderna i Afrika. En välfärdsstat utvecklades och analfabetismen närapå utrotades. Gadaffiregimens relativa självständighet kunde inte accepteras av imperialismen i väst, som använde sig av den arabiska våren som en täckmantel för att göra sig av med honom.

Washington, London och Paris tycker att det är bättre att släppa lös helvetets krafter på jorden, än att låta någon de inte kan kontrollera sitta vid makten. Samma logik har använts vid många tillfällen: i Afghanistan såväl som Irak, och under de senaste årtiondet i Syrien och Libyen.

Det är svårt att ha ett tydligt perspektiv för den kommande utvecklingen i Libyen. Det finns för många faktorer inblandade, och bland dem inte minst oförutsägbarheten i milisernas och krigsherrarnas ageranden.

Men en sak är säker: imperialismen bär skulden, och marxister måste påbörja sin analys utifrån en tydlig klasståndpunkt, självständig från varje imperialistmakt och deras institutioner – FN och EU inkluderat.

Lösningen i Libyen kommer inte att vara resultatet av diplomati, utan av en upptrappad klasskamp i grannländer såsom Algeriet och Sudan. Om en socialistisk revolution segrade i någon av dessa länder skulle det helt förändra situationen också i Libyen.