Den 9 april skakades flera storstäder i Egypten av självmordsattentat. Attackerna skördade minst 45 människoliv, och över 100 skadades. I den näst största staden Alexandria utfördes en attack vid ingången till St Mark's katedral där 16 dog. Två timmar tidigare hade 29 människor mist livet i ett liknande bombdåd vid en kyrka i staden Tanta, belägen vid Nildeltat. Dessutom finns obekräftade rapporter om ett flertal andra attacker mot kyrkor runt om i landet.
Islamiska Staten har tagit på sig ansvaret för terrordåden, som sammanföll med den koptiska kyrkans firande av palmsöndagen i Egypten. Attentaten skedde mot bakgrund av att en självmordsattack i december förra året dödade 29 människor vid St Peter och Pauls kyrka i Kairo, och en video som släpptes i februari där en grupp från Sinaiprovinsen – med självutnämnd IS-anknytning – utmålade kopter över hela Egypten som potentiella måltavlor.
Egyptens president Sisi har beslutat om ett tre månader långt undantagstillstånd i landet, samt en ökad militär närvaro i städerna för att "skydda de statliga institutionerna".
Dessa barbariska vansinnesdåd mot helgdagsfirande egyptier måste fördömas i starkast möjliga ordalag. Men samtidigt måste vi även ställa oss frågan: varför inträffade de? Det är visserligen sant att bombdåden skedde mot bakgrund av ett ökat IS-relaterat våld gentemot kopterna i Sinai. Koptiska invånare i el-Arish har attackerats och torterats i sina hem, inte sällan med dödlig utgång, och rapporter från flyktingar ankommande till Ismailia skildrar hur de tvingats fly från dödshot. Men den groteska, fundamentalistiska reaktionens uttalade mål och handlingar ger oss på inget sätt en fullständig bild av händelserna den 9 april, eller av deras koppling till den nuvarande politiska situationen i Egypten som helhet.
Egyptier påpekar ofta att de med sin historia av förtryckande regimer och sekteristiskt våld blivit mindre känsliga för händelser som detta attentat. Dagen efter attacken hade sorgen likväl lagt sig över kärnan i Alexandrias gamla stad, där den attackerade katedralen ligger. Många butiker och företag höll stängt, och de människor som rörde sig ute i staden gjorde det under tystnad. Invånarna hade varnats för trafikstockningar och stor militär närvaro i staden, av vilka inga dock inträffade. Snarare än att söka sig ut på stadens gator och torg, tycktes ovanligt många hålla sig inomhus för att försöka bearbeta händelserna. Om man lyfter frågan om vem som bär ansvaret för attacken så är de allra flesta dock överens: det är regeringen som bär skulden.
I kontrast till stadens ödsliga tystnad samlades runt 3000 ungdomar, med både kristen och muslimsk bakgrund, till en spontan protest utanför katedralen. Demonstranterna möttes av både kravallpolis och tungt militärt pådrag. Trots detta skanderades öppet "Mot Sisi! Mot polisen!" och "Kristna och muslimer är en hand!" – som ett eko av slagordet om "en hand" från den egyptiska revolutionen.
Det finns mycket som visar att många egyptier har dragit långtgående slutsatser om den egyptiska staten i terrorns kölvatten. Polisen och arméns fullkomligt odugliga hantering av attentaten, och deras maktlöshet inför IS arméer i Sinai, har skapat en utbredd vrede i landet. Tilltron till president Sisi var under regimens första månader mer än något annat grundad i statens skenbara förmåga att skydda sina invånare från den islamistiska reaktionen. Gång på gång avslöjas detta nu som otillförlitligt.
I fallet med attacken den 9 april var bevisen överväldigande. Polisen hade en massiv närvaro till skydd för katedralen – den koptiska kyrkans äldsta säte – som då även var värd åt den koptiska påven. Dessa poliser skulle skydda mot precis den typ av attack som ändå genomfördes. Bilder från övervakningskameror visar hur gärningsmannen släpps igenom polisens yttre barriär, trots att en av kroppsscannrarna utlöser ett larm, för att sedan utlösa sin bombväst utanför en av katedralens entréer. Attacken i Tanta utfördes i samma kyrka där polisen den 29 mars tvingats genomföra en kontrollerad detonation av en sprängladdning. Ögonvittnet Gladys Haddad förklarade att gärningsmannen måste ha lyckats nå den främre raden av kyrkbänkar, baserat på hur spillrorna efter bomben spridits, och undrar hur han så pass enkelt kunde nå ända dit.
Statens svaghet är dock inte enbart begränsad till dess oförmåga att förhindra attacker som dessa. Styrkan i den lilla demonstration som hölls utanför katedralen i Alexandria illustrerar den verkliga omfattningen av dess maktlöshet. Om det fanns ett betydande polispådrag före attacken, så var det ingenting jämfört med insatsen under demonstrationen senare på kvällen, då åtminstone 50 bepansrade fordon och hundratals beväpnade säkerhetsvakter kallades in för att krossa demonstrationen. Fyra människor arresterades och misshandlades framför demonstranterna i ett fruktlöst försök att skingra dem. Istället fortsatte demonstrationen långt in på natten, och visade återigen på polisens kraftlöshet att agera ens på de provokativa slagord som riktades direkt mot dem.
Det finns de i Egypten som menar att regimens roll i terrorattentaten sträcker sig längre än ren inkompetens och maktlöshet, med hänvisning till diverse konspirationsteorier. Det krävs dock inte några sådana teorier för att kunna visa hur den egyptiska staten bistått den islamistiska reaktionen, för att därigenom splittra massorna längs sekteristiska linjer. Det är uppenbart för de allra flesta att regimens svar på den terror som hemsökt det egyptiska folket varit fullständigt otillräckligt. Sisi och hans rövarband är mer än villiga att utnyttja hotet från det muslimska brödraskapet som täckmantel för att kasta tusentals ärliga revolutionärer i fängelse, men när det kommer till de mörkaste av alla fundamentalistiska reaktionärer står de handlösa inför terrorn. Faktum är att mängder av oskyldiga civila har fått sätta livet till på grund av regimens så kallade krig mot Sinaiterrorn – samtidigt som IS ser ut att ha undkommit relativt oskadda. Låt oss heller inte glömma den roll som imperialismen från väst haft i skapandet av Islamiska Staten, och som därmed möjliggjort dessa attacker: bombningen av Irak och uppbackningen av islamistiska miliser i Syrien, i syfte att avancera sina egna, snäva intressen. Den farsot som drabbat Egypten är precis samma farsot som idag drabbar stora delar av världens länder till följd av denna reaktionära, imperialistiska politik.
Sisiregimen är i djup kris. Många har förutsett dess stundande fall, och det står klart att den här attacken cyniskt kommer att användas för att tillfälligtvis stabilisera läget. Baserat på Frankrikes och Storbritanniens tidigare exempel, kommer undantagstillståndet att användas som en förevändning för att kuva vad som, i mycket större utsträckning än terrorismen, utgör ett verkligt hot mot regimen: den revolutionära ungdomen och arbetarklassen. Ur den aspekten blir det tydligt hur den islamistiska fundamentalismen och den brutala regimen – de skenbart bittra fienderna – i själva verket för en delvis enad kamp mot folket.
I Sinairegionen har undantagstillståndet redan pågått i flera år, under vilket Sisis regering varit noggranna med att utnyttja det för att tvinga fram kontrarevolutionära lagar och krossa strejker och demonstrationer över hela Egypten. Sisi kommer oundvikligen att använda även den här attacken som en ursäkt för att trappa upp repressionen ännu mer.
Med tanke på regeringens svaga stöd är det inte konstigt att de politiskt mest framskridna lagren av Egyptens befolkning, och många andra därtill, redan insett att det reaktionära våldet har sitt upphov i att Egypten styrs av en genomrutten regim nära sammanbrottets rand. Det bör tilläggas att det monstruösa, reaktionära våldet är en produkt av det globala kapitalistiska system som ligger till grund för den nuvarande egyptiska regimen. För att göra det möjligt för en framtida regering att lösa problemet måste alltså kapitalismen krossas.
Den revolutionära ungdomen i Egypten visade genom sin demonstration att de inte hyser någon rädsla inför uppgiften att avsätta regimen. Men, precis som en av de lokala aktivisterna påpekade, så saknar de ett revolutionärt program som kan leda dem till seger. Han ställde även ungdomens revolutionära entusiasm i relation till övergångskrav som lyftes av några av landets sjuksystrar under en protest veckan innan, och menade att kravens skilda natur är ett av de största hindren som måste besegras för att den egyptiska revolutionen i framtiden ska kunna lyckas.
Avsaknaden av ett revolutionärt parti med ett tydligt program för att avskaffa den egyptiska kapitalismen var huvudanledningen till att revolutionerna 2011 och 2013, trots den revolutionära energin och kraften i massornas resningar, enbart flyttade makten i landet från en del av den härskande klassen till en annan. I grund och botten förändrades ingenting; före som efter kontrollerades staten och ekonomin fortfarande av samma grupp människor. Den revolutionära stämningen har nu, efter många hårda kamper men utan någon väsentlig förändring, till stor del ebbat ut. Massorna är trötta och desorienterade. Det är sådana förhållanden som föder och frodar reaktionära monster som Sisis regim och fundamentalisterna i Sinai. Tyvärr ger den egyptiska revolutionens fördröjning upphov till fasor som dessa bombattacker. Det enda sättet att tvätta bort de blodfläckar som den fundamentalistiska reaktionen lämnat efter sig är genom störtandet av den instabila regering som understödjer den – och det ruttna system som gett upphov till den.
Självklart är den egyptiska revolutionen inte slutförd. Massorna har gått till temporär reträtt, men den härskande klassen är fortfarande väldigt svag. Den är oförmögen att lösa samhällets allra mest grundläggande problem. Fattigdomen växer fort, och missnöjet känns av överallt. Massorna kommer återigen att kliva upp på den politiska scenen. Men det enda sättet att säkra en fullständig seger och skapa ett samhälle i stånd att garantera alla egyptiers säkerhet och frihet, är att föra rörelsen till sin avgörande slutsats – och avskaffa kapitalismen en gång för alla.