Fem år senare: Vad hände med den arabiska revolutionen?

Det är fem år sedan som de arabiska massorna, utan organisation, program, plan eller förberedelse, med ett uttryck lånat från Marx stormade himlen. På bara några veckor störtade de regimer som till synes inte hade rört sig en centimeter under årtionden av namninsamlingar från olika NGO:er och naiva akademiska världsförbättrare. De kolossala statsapparaterna, som sysselsatte hundratusentals spioner, polisofficerare och armépersonal kunde bara se på medan massorna tog över gatorna.

Vi bör påminna alla de som idag gråter över massornas "låga klassmedvetande", att revolutionen i varje steg drevs framåt av arbetare, unga, fattiga och förtryckta som tog sitt öde i sina egna händer. Samtidigt befann sig alla så kallade "expertkommentatorer", professionella politiker och andra kvacksalvare i ett tillstånd av chock och terror inför denna rörelse från "pöbeln".

Men fem år senare ingjuter situationen i regionen allt annat än den optimism, hoppfullhet och kampanda som kännetecknade revolutionens första dagar. Hur kunde det bli så?

Motsägelserna består

Då dessa ord skrivs bevittnar staden Kasserin i Tunisien den femte dagen av protester efter att en ung arbetslös person begick självmord för två dagar sedan. Hittills har fjorton personer skadats, armén är ute på gatorna och man har infört utegångsförbud. Protesterna har spridits till tre andra städer i södra Tunisien där ungdomen kräver jobb.

Även om den tändande gnistan till 2011 års rörelse i Tunisien var Mohamed Bouazizis tragiska självmord, var de egentliga orsakerna bakom revolutionens framfart alla år av orättvisa, förnedring, otrygghet och fattigdom dessförinnan. Medan diktatorerna hade enorma rikedomar levde 40 procent av arabvärldens befolkning på mindre än två dollar om dagen. Ungdomsarbetslösheten låg på 40 procent, och i vissa regioner så mycket som 80 procent.

Fem år efter störtandet av Zine El-Abedine Ben Alis i Tunisien har ingenting lösts. Arbetslösheten har inte minskat, utan tvärtom gått från 12 procent till 15,3 procent – enligt de officiella siffrorna! I Kasserin är den fortfarande mer än 30 procent. Även om man har säkrat vissa demokratiska rättigheter, är detta en klen tröst för de som kämpar för sin överlevnad. Som en demonstrant sa till AP förra veckan: "Frihet är bra, men jag kan inte livnära min familj med den."

I Egypten är situationen liknande med en arbetslöshet på 12,7 procent – högre än den var 2011. Här förbereder den så kallat "revolutionära" Sisi-regimen att fira revolutionens årsdag genom att gripa aktivister och förbjuda protester. Samtidigt förbereder al-Sisi för den avsatta diktatorn Hosni Mubaraks frigivning.

De inledande folkliga protesterna i Syrien, Irak, Yemen och Libyen har också de gett efter för barbariska inbördeskrig som brutit upp dessa stater i flera grupper som krigar inbördes.

I detta sammanhang är det förståeligt att en viss pessimism finns hos de som ser på situationen utifrån. För marxister är poängen inte att gråta eller misströsta, utan först och främst att förstå de faktorer som har lett fram till den nuvarande situationen.

Egypten

Medan massornas spontanitet har sina starka sidor och avslöjar dess enorma potentiella makt, skulle det också vara fel att romantisera den. Det var precis upprorets oförberedda karaktär som visade sig vara deras dess fördärv.

Att störta en diktatorisk statschef kan vara början på en revolution, men om det stannar där kan massornas oerhörda energi förr eller senare upplösas i ingenting. De egyptiska massorna har lärt sig detta genom smärtsamma erfarenheter. Sedan 2011 har de genomfört fyra uppror, störtat tre presidenter och fyra premiärministrar, men fortfarande har inte mycket förändrats i deras vardagliga liv. Den 30 juni 2013 gick 14 miljoner egyptier ut på gatorna i vad som förmodligen var – åtminstone i relativa termer – den största protesten i mänsklighetens historia.

Vad mer kan man begära av de egyptiska massorna? De visade sig mer än beredda att kämpa och hade makten i sina händer vid flera tillfällen. En av ledarna bakom 30 juni-rörelsen (2013) sa till The Guardian: "... Direkt efter att [General Abdel-Fatah al-]Sisi gav sitt 48-timmars ultimatum hade vi ett möte. Jag var oroad eftersom jag trodde att det kanske skulle vara ett försök från armén att surfa på vågen och dra fördel av situationen – och att ta själva makten. Men jag tänkte också att om det blev en kupp så skulle Sisi själv stå inför ett bakslag inom själva armén. Jag har studerat på militärhögskola, och många av mina tidigare kollegor försäkrade mig under de sista veckorna att de skulle stödja oss..." (The Guardian, 6 juli 2013)

Om den härskande klassen hade valt att använda armén mot revolutionen så skulle den ha splittrats längs klasslinjer. Därför bestämdes dess öde av revolutionen. Rörelsens ledare visste inte vad som borde göras med makten, och lämnade tillbaka den till militären under ledning av Abdul Fattah al-Sisi. Sisi framställde sig som försvarade av revolutionen för att kunna kapa den, men faktum är att han – precis som Mohamed Morsi före honom – är en representant för den egyptiska härskarklassen, fastän en annan del som kontrollerar mellan 25 och 40 procent av ekonomin.

Genom att ge makten till Sisi, fick den härskande klassen en möjlighet att omorganisera sina styrkor. Vid den tidpunkten fick Sisi revolutionär auktoritet i massornas ögon, vilken han tillfälligt stärkte genom att slå mot det hatade muslimska brödraskapet.

Efter år av kamp, råder det idag en stämning av trötthet bland massorna och rörelsen är i en ebb. Sisi har försökt använda detta för att slå mot revolutionen. Genom att gömma sig bakom en påstådd kampanj mot det Muslimska brödraskapet har han arresterat tusentals revolutionära ungdomar och vissa aktivister från arbetarklassen.

Syrien

Syrien visade sig vara den arabiska revolutionens svagaste länk. Rörelsen i Syrien var på ett sätt brådmogen. Utan impulsen från regionens revolutionära rörelser (Tunisien, Egypten och så vidare) skulle den förmodligen ha dröjt några år. Assad-regimen hade bara nyligen börjat röra sig mot kapitalism, bort från den tidigare nationaliserade planerade ekonomin. Därför hade den fortfarande vissa reserver av stöd bland delar av stadsbefolkningen och arbetarklassen. Det förflutnas landvinningar, ett visst välfärdssystem, en hög kulturell nivå tack vare fri utbildning, och så vidare höll gradvis på att malas ned men processen var fortfarande i sina tidiga stadier.

Det förklarar varför den revolutionära ungdomens vaga demokratiska krav inte fick ett tillräckligt gensvar hos arbetarklassen som helhet. Genom att bevittna Mubaraks och Ben Alis snabba fall, trodde den syriska revolutionära ungdomen att de genom massprotester på gatorna kunde uppnå samma sak. När detta misslyckades, trodde de efter att ha sett Gaddafis fall med hjälp av västmilitärens intervention, att samma sak kunde hända i Syrien. Detta isolerade rörelsen än mer från arbetarna, som mycket väl visste vilken slags "demokrati" västerländsk intervention skulle föra med sig. Bristen på arbetarklassens deltagande var den främsta skillnaden i jämförelse med revolutionerna i Tunisien och Egypten, och den främsta orsaken till varför utfallen blev olika.

Då rörelsen avstannade på den politiska fronten rörde den sig mot "väpnad kamp", men om detta i en revolution inte sammanlänkas med den organiserade arbetarklassen kan det visa sig vara ödesdigert. I en ren militär konfrontation kommer revolutionen alltid vara den svagare parten om den inte har arbetarklassens fulla stöd i städerna. Efter att ha gått denna väg blev försvagades rörelsen och hamnade under kontroll av utländska imperialistmakter.

CIA såg tillsammans med andra stater i västvärlden och Mellanöstern en möjlighet att intervenera och pumpade in flera miljarder dollar för att stärka reaktionära grupper, som var de enda vars intressen sammanföll med imperialisternas. Rörelsens islamistiska urartning stärkte också Assad bland den i huvudsak sekulära befolkningen. Den enda fråga som Assad, USA och dess allierade kunde enas om var behovet av att eliminera de revolutionära elementen.

Det blodiga nederlaget i Syrien (och Libyen, som är en liknande process) och det häftiga blodbadet har precis som avsett fungerat som en broms på flera rörelser i regionen. Många började dra slutsatsen att "revolution" bara leder till kaos och barbari.

En fråga om ledarskap

Faktum är att revolutionen i Egypten och Tunisien stannade halvvägs och kom av sig. Detta gjorde att reaktionära krafter kunde avleda rörelsen och gå mot kontrarevolution. I Egypten betydde detta att man lämnade statsapparaten intakt, och att ekonomin förblev i den gamla härskarklassens händer. I Syrien begränsade sig oppositionen till att kräva demokratiska rättigheter, men stod i ekonomiska och sociala frågor för privatiseringar och nedskärningar i välfärden. De stod för samma politiska program som Assad, fast i högre takt!

I båda fallen trodde rörelsens ledare att "återhållsamhet" var det bästa sättet att bygga en bredare rörelse. Vad de lyckades med var istället att ge manöverutrymme åt kontrarevolutionen med tragiska konsekvenser. En liknande process utvecklades i hela regionen. Därför är rörelsen nu i en ebb. Men inga av de socioekonomiska problem som låg bakom de revolutionära upproren har lösts.

I Egypten är Sisi-diktaturen extremt svag, och stöttas bara upp av faktumet att massorna är trötta och vilsna efter år av kamp. Men den egyptiska revolutionen har inte besegrats i öppen kamp. Massorna minns hur de störtade fyra regeringar på tre år. I själva verket störtade de al-Sisis första regering under våren 2014, vilket är en föraning om vad som komma skall. Förr eller senare kommer denna kraft att resa sig igen.

Så länge som revolutionen retirerar, kommer reaktionens fula tryne dominera agendan. Under ytan av skenbart lugn fortsätter samma motsägelser som ledde till revolutionen att göra sig kända. I länder som Syrien och Libyen har revolutionen slagits tillbaka väldigt långt. I Egypten, Turkiet och Iran, där arbetarklassen är stark, förbereds redan nya rörelser. Nyckeln är att påbörja byggandet av ett ledarskap som kan ingripa i dessa rörelser, för att inte göra om samma misstag som gjorts i det förflutna.

Kapitalismen har trots allt inte löst några av de problem som de arabiska och Mellanösterns massor står inför. I själva verket har saker och ting förvärrats. Kampen mot orättvisa, fattigdom och barbari kommer oundvikligen att vakna till liv igen. Men den kan bara segra genom att störta detta ruttna kapitalistiska system som är grundorsaken till alla problem.