Avgörande nederlag för norska högern: arbetarrörelsen vid ett vägskäl

Vid valet 13 september straffades den norska högern för åtta års nedskärningar, privatiseringar och gåvor till de rika. Slutresultatet var 100 mandat för vänstern, mot 68 för högern. Partiet Rødt, som kallar sig marxistiskt och socialistiskt, kom med 4,7 procent för första gången över riksdagsspärren.


[Source]

Det finns fler miljardärer i Norge än någonsin tidigare, samtidigt som sjukhus, dagis, välfärd och så vidare drabbas av betydande nedskärningar och privatiseringar. Under högerns åtta år vid makten har den norska välfärdsstaten urholkats fullständigt. Medan arbetarna drabbades hårt av pandemin, skänkte man hundratals miljarder norska kronor till de rika.

Missnöjet med de borgerliga partiernas politik visade sig i valet. Högern led ett tydligt nederlag medan vänstern gick starkt framåt. Även om det ännu inte bildats en regering än är det mest troligt att den rödgröna koalitionen Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet bildar regering. Frågan är dock: kommer den rödgröna koalitionen kunna leverera?

Den ekonomiska situationen i Norge

Valresultatet var inte en överraskning för någon. Opinionsundersökningarna har länge pekat på att en ny regering skulle bildas. De borgerliga partierna låg dåligt till redan före coronapandemin.

Under våren 2020, när den första nedstängningen genomfördes, verkade det visserligen som om pandemin skulle kunna rädda högern. Regeringspartierna, särskilt Høyre, ökade snabbt i opinionen. Men när det äntligen blev tydligt för alla att räddningspaketen riktades mot storkapitalet och att arbetarna bara fick smulor, sjönk stödet drastiskt.

Liksom alla andra kapitalistiska länder är Norge helt beroende av världsmarknaden för exporter och importer. När marknaden störs påverkar detta den norska ekonomin. Detta är orsaken till att norska arbetare sett sin välfärd vittra sönder.

Likväl har nedskärningarna i Norge varit mildare än i andra länder, och majoriteten har inte riktigt märkt deras effekter än. Som alltid har de först drabbat de mest utsatta – arbetslösa och sjuka – snarare än arbetare i allmänhet.

Detta är en motsättning i det norska samhället. Medierna bombarderar oss med påståenden om att ekonomin går bra, samtidigt som den internationella situationen gör att borgerligheten behöver genomföra nedskärningar – och hårdare nedskärningar kommer. Redan före pandemin krävde både OECD och IMF att man skulle försämra sjukförsäkringen och sänka reallönerna för att göra Norge mer konkurrenskraftigt. Av detta skäl har norska arbetare inte sett sina reallöner öka på flera år.

Det är alltså inte konstigt att högern led dessa kolossala nederlag och att arbetarna har höga förväntningar på en ny vänsterregering.

Traditionella partier kollapsar medan vänstern gör historiska framsteg

En av de mest slående resultaten i valet var de traditionella partiernas kollaps. I det förflutna skulle alltid Høyre och Arbeiderpartiet ha fått majoritet, om man slog samman deras röster. Inte nu längre. Kristdemokraterna, som varit centrala för bildandet av en högerkoalition sedan 2017, fick samtidigt sitt värsta resultat sedan andra världskriget och föll under riksdagsspärren – vilket innebär att de förlorar nästan hela sin parlamentariska representation. Liberalerna i det borgerliga Venstre kom knappt över spärren. Högerextrema Fremskrittspartiet hade försökt förbättra sitt resultat genom att lämna och distansera sig från regeringen i början av 2020, men de gjorde sitt sämsta val sedan 2005.

Även om Arbeiderpartiet "vunnit" valet, är det definitivt inte någon seger att skryta om. Trots att regeringen var så impopulär, lyckades man bara samla ihop 26,4 procent av rösterna. Detta är partiets värsta resultat sedan 2001 – som i sin tur var det värsta på 100 år! Att Arbeiderpartiet ses som vinnare i valet beror inte på att folk ser det som ett alternativ, utan på att man ser det som det "mindre onda" i jämförelse med högern.

Arbeiderpartiet är arbetarklassens traditionella massorganisation i Norge, och på många sätt är det fackföreningskonfederationen LO:s parlamentariska flygel. Det har därför fortfarande mycket stöd bland arbetare. Men sedan 80- och 90-talet har partiet rört sig längre och längre högerut på samma sätt som i Sverige. Arbeiderpartiets ledare är själv ett gammalt högerspöke och multimiljonär – och den före detta ledaren, Jens Stoltenberg, är numera generalsekreterare för Nato. Många ser bara Arbeiderpartiet som ytterligare en del av etablissemanget, vilket partiet nu skördar frukterna av.

Senterpartiet har haft en säregen plats i norsk politik. Det är ett konservativt bondeparti som är för hård protektionism och "decentralisering", men har under tidigare val ansetts stå till vänster – och har ofta avgjort om en vänsterregering skulle kunna bildas eller inte. Även om dess program inte skiljer sig särskilt mycket från Arbeiderpartiets eller högerns, kunde de få många röster för att de anses representera vanliga människor på den bortglömda landsbygden i Norge. De har gett bilden av att skiljelinjen går mellan städerna och landsbygdsdistrikten, vilket delvis lyckats på grund av nedskärningarna och arbetslösheten som drabbat landsbygdsområdena hårdast.

Samtidigt finns de två vänsterpartierna, Sosialistisk Venstre och Rødt, som båda står till vänster om Arbeiderpartiet och båda ökade sitt stöd. Med 4,7 procent av rösterna nådde Rødt för första gången över riksdagsspärren. Sosialistisk Venstre fick 7,6 procent, och tillsammans fick de alltså 12,3 procent.

Därtill finns ett tredje parti som anses vänster, Miljøpartiet De Grønne. Med 3,6 procent kom de precis under spärren, trots att det förutspåddes att valet skulle gå bra för dem. Man har stöttat vägtullar och andra åtgärder som drabbar arbetare, liksom koldioxidskatt – Rødt har med rätta beskrivit detta som "greenwashing" av kapitalismen.

Rødts ökning innebär att man har gått från en till nio parlamentsledamöter, vilket är första gången sedan 1945 som ett parti som kallar sig marxistiskt fått en så stor parlamentsgrupp. Rødt uppstod 2007 från Rød Valgallianse, som var en valfront för det maoistiska Arbeidernes Kommunistparti, som vid tidpunkten var den största organisation att kalla sig maoistisk i Europa. Men partiet har svängt från extrem sekterism till reformism, vilket lagt grunden för Rødt: en radikal valallians som kallar sig marxistisk och socialistisk – och som senare utökats till att även innehålla socialdemokrater som står till "vänster". Partiet har distanserat sig från sina mer revolutionära traditioner och dess ledare avvisar offentligt regelbundet kommunism och revolution – men likväl är det en otrolig utveckling att en organisation som kallar sig marxistisk, för första gången sedan 1990-talet, har fått ett nationellt erkännande som en av de mest stridbara kämparna för arbetarklassen. En allt större bas av arbetare och unga ser Rødt som ett verktyg för att kämpa för socialism. Inom 24 timmar efter valet gick tusen nya personer med i partiet.

Partierna som anses av arbetarna stå till vänster om Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstre, Rødt och Miljøpartiet De Grønne, fick tillsammans nästan samma röstandel som Arbeiderpartiet i nästan alla städer och i Oslo fick de 30,1 procent, mer än Arbeiderpartiets 23 procent! I Norges näst största stad Bergen, nådde de nästan samma resultat som Arbeiderpartiet och i Trondheim fick de 23 procent av rösterna jämfört med 30,3 procent för Arbeiderpartiet. Detta visar att det finns ett sjudande missnöje med den ökande ojämlikheten, med de ökande priserna – särskilt på bostäder som aldrig tycks sluta stiga.

Till ingens förvåning har högern bedrivit en kampanj under valet mot "det kommunistiska hotet", i hopp om att det skulle hindra folk från att rösta på Rødt. I slutändan hindrade det dock inte Rødt från att bli det första nya partiet att komma över i riksdagsspärren sedan dess inrättande. Men till de borgerliga partiernas lättnad kan Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstre bilda en "rödgrön" regering **utan** att behöva bli beroende av stödet från Rødt och Miljøpartiet De Grønne. Politiska kommentatorer har noterat, med illa dold förtjusning, att Rødt kommer få det svårt att få igenom sina reformer. De tror att det kommer innebära att partiet kommer att åka ur riksdagen vid nästa val. Men detta kan visa sig vara falska förhoppningar. Orsaken till att partierna till vänster om Arbeiderpartiet fått ett uppsving i valet är att det finns ett starkt missnöje med hur långt till höger Arbeiderpartiet gått. Om en regering ledd av Arbeiderpartiet därmed inte genomför reformer i linje med de som Rødt föreslår riskerar det snarare att straffa Arbeiderpartiet än Rødt.

Vilken väg framåt för den rödgröna koalitionen?

Många arbetare och ungdomar är lättade över att högerregeringen har besegrats och har stora förhoppningar på den kommande regeringen. Men det måste understrykas att alla partier som står till vänster är reformister i olika grad. De tror alla i någon utsträckning att nedskärningar är ett politiskt val, att de beror på den rådande nyliberala ideologin, och att de kan lösa alla motsättningar i samhället genom att de som "ansvarstagande" reformister tar över makten och genomför reformer.

Arbeiderpartiet har lovat att ta tillbaka några av de största försämringarna som den konservativa regeringen genomförde som nedskärningarna inom välfärden, minskad arbetslöshetsersättning och semesterersättning. Men arbetarna förväntar sig mycket mer än så.

Efter stora uppoffringar under pandemin förväntar sig arbetarna nu förbättringar, särskilt när de nu kan läsa i pressen om hur ekonomin går allt bättre. Detta gäller inte minst sjuksköterskorna och lärarna som som strejkade tidigare under sommaren som avslutades genom att regeringen intervenerade. Denna konflikt kommer att blåsa upp igen nästa år. Om regeringen accepterar kraven från dessa lager inom arbetarklassen kommer förväntningarna från andra lager att öka. Men detta är går rakt emot vad de norska kapitalisterna är inställda på, som vill öka Norges konkurrenskraftighet på den internationella marknaden genom en ökad exploatering av arbetarklassen.

Av erfarenhet vet vi att reformister alltid ger efter för vad kapitalisterna vill i slutändan. Vi behöver inte se till andra länder för att se att så är fallet. Senaste gången som de rödgröna partierna var vid makten genomförde de stora försämringar av pensionerna. Sosialistisk Venstre straffades hårt för att de hade deltagit i den regeringen där de gått med på varenda försämring som Arbeiderpartiet önskade. Trots det vill de nuvarande ledarna för Sosialistisk Venstre inget hellre än att bli en del av en regering som leds av Arbeiderpartiet. För att undvika en splittring av partiet kommer ledningen att låta medlemmarna rösta om de ska delta i regeringen eller inte. Oavsett resultatet av en sådan kommer ledningen att försöka att hitta ett sätt att få bli en del av regeringen, vilket skapar ännu bättre förutsättningar för Rødt att växa.

Valet den 13 september visar tydligt att allt större lager i Norge letar efter mer radikala lösningar på deras problem. En allt större del av arbetarklassen och ungdomen ser till partier som Rødt och Sosialistisk Venstre snarare än Arbeiderpartiet. Klasskampen i Norge ligger fortfarande efter i jämförelse med många andra länder. Men valresultatet visar att arbetarna i Norge är på väg att dra samma radikala slutsatser som arbetare dragit i andra länder. Detta är bara början.

Join Us

Join the International Marxist Tendency and help build a revolutionary organisation to participate in the struggle for socialism worldwide!

In order to join fill in this form and we will get back to you as soon as possible.