Den sovjetiska termidoren

I oktober 1917 tog den ryska arbetarklassen makten i sina egna händer, man avskaffade kapitalismen och upprättade en arbetarstat, men man lyckades aldrig nå det socialistiska samhället. I stället upprättades en totalitär diktatur med Stalin i spetsen. Denna historia är av yttersta vikt för alla klasskämpar och socialister i dag? Hur kunde detta hända? Vad är de viktigaste lärdomarna? Detta är ett utdrag från Den förrådda revolutionen av Leo Trotskij, först publicerad 1936.


[Source]

Varför Stalin triumferade

Den historiker som sysslar med Sovjetunionen kan inte undgå att dra slutsatsen att den styrande byråkratins politik i väsentliga frågor har bildat ett motsägelsefullt sicksackmönster. Försöket att förklara eller rättfärdiga detta med tal om ”växlande omständigheter” tål uppenbarligen inte se dagens ljus. Att leda betyder åtminstone till en del att vara förutseende. Stalinfraktionen har inte det ringaste förutsett de oundvikliga resultaten av utvecklingen; den har blivit tagen på sängen varje gång. Man har reagerat med rent administrativa reflexer. Varje ny vändning har fått sin egen teori, som tagit ringa hänsyn till vad föregående teorier lärt. På basis av de ovedersägliga fakta och dokument som hänger samman härmed, kommer historikern att tvingas sluta sig till att den så kallade ”vänsteroppositionen” erbjöd en omåttligt mycket mer korrekt analys av de processer som äger rum i landet, och långt mer riktigt förutsåg den fortsatta utvecklingen.

Detta påstående motsägs vid första påseende av det enkla faktum att den fraktion som inte kunde förutse någonting ständigt segrade, medan den mer klarsynta gruppen led nederlag på nederlag. Denna slags invändning, som anmäler sig automatiskt, är emellertid övertygande endast för dem som tänker snusförnuftigt och i politik ser en logisk dispyt eller ett parti schack. En politisk kamp är i grunden en kamp mellan intressen och styrkor, och inte mellan argument. Ledningens kvalitet är naturligtvis långtifrån likgiltigt för utgången av en konflikt, men den är inte den enda faktorn, och i sista hand inte avgörande. Dessutom kräver varje stridande läger ledare i sin egen image.

Februarirevolutionen förde Kerenskij och Tsereteli till makten, inte för att de var ”klokare” eller ”slugare” än den härskande tsaristiska klicken, utan därför att de åtminstone temporärt representerade folkets revolutionära massor i deras revolt mot den gamla regimen. Kerenskij lyckades tvinga Lenin under jorden och fängsla andra bolsjevikledare, icke för att han hade överlägsnare personliga egenskaper, utan därför att majoriteten arbetare och soldater på den tiden fortfarande följde den patriotiska småborgerligheten. Kerenskijs personliga ”överlägsenhet”, om det är lämpligt att använda ett sådant ord i detta sammanhang, bestod däri att han inte såg längre än den överväldigande majoriteten. Bolsjevikerna i sin tur besegrade senare de småborgerliga demokraterna, inte på grund av ledarnas personliga överlägsenhet, utan genom en ny sammansättning av samhällskrafterna. Proletariatet hade äntligen lyckats leda de missnöjda bönderna mot bourgeoisien.

Den stora franska revolutionens olika utvecklingsstadier, både vad gäller upp- och nedgångsperioden, demonstrerar icke desto mindre övertygande att styrkan hos de ”ledare” och ”hjältar” som avlöste varandra, främst bestod i överensstämmelsen mellan dessa och de klasser och grupper, som stödde dem. Endast denna överensstämmelse, och absolut ingen ovidkommande personlig överlägsenhet, tillät var och en av dem att prägla en viss historisk period. Under Mirabeaus, Brissots, Robespierres, Barras’ och Bonapartes respektive herravälden kan man se att beroendet av den objektiva lagen var betydligt effektivare än de historiska förkämparnas speciella egenskaper.

Det är tillräckligt välkänt att varje revolution fram till dags dato har följts av en reaktion eller till och med kontrarevolution.

Denna har förvisso aldrig kastat tillbaka en nation till utgångspunkten, men den har alltid tagit ifrån folket lejonparten av dess erövringar. Den första reaktionära vågens offer har vanligtvis varit de pionjärer, initiativtagare och pådrivare, som stod i spetsen för massorna under den revolutionära offensivens period. I deras ställe kom andra rangens folk i förbund med revolutionens tidigare fiender att rycka fram. Bakom denna dramatiska duell mellan ”koryféer” på den öppna politiska scenen har det skett skiften i styrkeförhållandet mellan klasserna och, icke minst viktigt, djupgående förändringar i de nyligen revolutionära massornas psykologi.

Som svar på många kamraters undrande frågor om vad det blivit av bolsjevikpartiets och arbetarklassens aktivitet – dess revolutionära initiativ, offervilja och proletära stolthet – varför detta ersatts med så mycken nedrighet, feghet, småskurenhet och karriärism – hänvisade Rakovskij till franska revolutionens historia på sjuttonhundratalet och gav som exempel Babeuf, som när han släppts ut ur Abbaye-fängelset på samma sätt undrade vad som hänt med den heroiska befolkningen i de parisiska förstäderna. En revolution slukar mycken mänsklig energi, både individuellt och kollektivt. Nerverna ger vika. Medvetenheten skakas och karaktärer slits ned. Händelserna utvecklas för hastigt för att nya krafter skall kunna ersätta förlusterna. Hunger, arbetslöshet, de revolutionära kadrernas död, avlägsnandet av massorna från administrationen, allt detta ledde till en så fysisk och moralisk utarmning av de parisiska förstäderna att det tog tre decennier innan de var färdiga för ett nytt uppror.

Den sovjetiska litteraturens axiomliknande påståenden att den borgerliga revolutionens lagar inte är ”tillämpliga” på en proletär revolution, har inget som helst vetenskapligt innehåll. Oktoberrevolutionens proletära karaktär bestämdes av världssituationen och det inre styrkeförhållandets speciella växlingar. Klasserna själva uppstod däremot under tsarismens barbari och efterbliven kapitalism och var allt annat än ordnade för den socialistiska revolutionens krav. Snarare precis tvärtom. Det är just på grund av att ett ännu i många avseenden efterblivet proletariat på några få månader åstadkom det unika språnget från en halvfeodal monarki till en socialistisk diktatur, som reaktionen i leden var oundviklig. Denna reaktion har utvecklats i en serie vågor, den ena efter den andra. Yttre förhållanden och händelser har samverkat om att nära den. Intervention följde på intervention. Revolutionen fick ingen direkt hjälp från väster. I stället för landets väntande välstånd kom en fruktansvärd fattigdom att härja under lång tid. Dessutom blev arbetarklassens framstående representanter antingen dödade eller också steg de ett stycke över massorna och bröt sig loss. Och på så vis avlöstes en exempellös kraftanspänning, hopp och illusioner av en lång period av trötthet, nedgång och ren besvikelse med revolutionens resultat. Den ”proletära stolthetens” ebb lämnade rum för en flod av lågsinthet och karriärism. Den nya härskande kasten intog sin plats på denna våg.

Röda arméns demobilisering av fem miljoner spelade ingen liten roll i danandet av byråkratin. De segerrika befälhavarna skaffade sig ledande poster i de lokala sovjeterna, inom ekonomin och undervisningen, och de införde överallt den styresform som säkrat segern i inbördeskriget. På så sätt blev massorna på alla kanter gradvis undanskuffade från verkligt deltagande i ledningen av landet.

Reaktionen inom proletariatet förorsakade ett enormt svall av hopp och förtroende inom det småborgerliga lägret i städer och på landsbygd, som NEP väckt till nytt liv, och som växte sig djärvare och djärvare. Den unga byråkratin, som först hade uppstått som proletariatets ombud, började nu känna sig som medlare mellan klasserna. Dess självständighet ökade från månad till månad.

Den internationella situationen drev kraftigt på i samma riktning. Den sovjetiska byråkratin fick mer självförtroende, ju hårdare motgångar den internationella arbetarklassen drabbades av. Mellan dessa två företeelser fanns det inte bara ett kronologiskt, utan också ett orsaksmässigt samband, som verkade i två riktningar. Byråkratins ledare medverkade till proletariatets nederlag; nederlagen medverkade till byråkratins tillväxt. Det krossade upproret i Bulgarien och det tyska arbetarpartiets nesliga reträtt 1923, kollapsen för det estniska upprorsförsöket 1924, den förrädiska likvideringen av generalstrejken i England och det polska arbetarpartiets ovärdiga beteende vid Pilsudskis maktövertagande, den fruktansvärda massakern på den kinesiska revolutionen 1927 och slutligen de ännu mer illavarslande nederlagen i Tyskland och Österrike – dessa är de historiska katastrofer, som dräpt de sovjetiska massornas tillit till världsrevolutionen, och som tillåtit byråkratin att stiga högre och högre som frälsningens enda ljus.

Vad beträffar orsakerna till världsproletariatets nederlag under de senaste tretton åren, måste författaren hänvisa till sina andra verk, där han har försökt att påvisa den ödeläggande roll för revolutionära rörelser i alla länder som det från massorna isolerade och djupt konservativa ledarskapet i Kreml har spelat. Här befattar vi oss främst med det oemotsägliga och lärorika faktum att de fortsatta nederlagen för revolutionen i Europa och Asien har försvagat Sovjetunionens internationella position men stärkt den sovjetiska byråkratins. Två data är särskilt betydelsefulla i denna historiska följd. Under andra hälften av 1923 var den sovjetiske arbetarens uppmärksamhet lidelsefullt fäst vid Tyskland, där proletariatet, tycktes det, hade sträckt ut handen efter makten. Det tyska kommunistpartiets panikartade reträtt var den största tänkbara besvikelsen för de arbetande massorna i Sovjetunionen. Den sovjetiska byråkratin öppnade direkt en kampanj mot teorin om den ”ständiga revolutionen”, och tilldelade vänsteroppositionen det första brutala slaget. Under åren 1926 och 1927 upplevde befolkningen i Sovjetunionen en ny strömning av hopp. Alla ögon vändes nu mot öster där det kinesiska revolutionsdramat utspelades. Vänsteroppositionen hade hämtat sig från de tidigare slagen och rekryterade en rad nya anhängare. I slutet av 1927 massakrerades den kinesiska revolutionen av dess bödel, Chiang Kai-shek, i vars händer Komintern bokstavligen hade över lämnat de kinesiska arbetarna och bönderna. En besvikelsens köldvåg svepte över massorna i Sovjetunionen. Efter en otyglad förföljelse i pressen och på möten satte byråkratin 1928 slutligen in massarresteringar mot vänsteroppositionen.

Givetvis samlades tiotusentals revolutionära kämpar kring bolsjevik-leninisternas baner. De mer insatta arbetarna var otvivelaktigt sympatiskt inställda till oppositionen, men den sympatin förblev passiv. Massorna saknade förtroende för att situationen på allvar skulle kunna svänga genom en ny kamp. Under tiden hävdade byråkratin: ”För den internationella revolutionens skull vill oppositionen dra in oss i ett revolutionärt krig. Nog med omskakningar! Vi har förtjänat rätten till vila. Vi skall bygga det socialistiska samhället här hemma. Förlita er på oss, era ledare!” Denna vilans evangelium konsoliderade orubbligt apparatjiki och militären och statstjänstemännen och fann otvivelaktigt ett eko bland de trötta arbetarna, och än mer bland bondemassorna. Kan det verkligen vara så, frågade de sig, att oppositionen är beredd att offra Sovjetunionens intressen för idén om en ”ständig revolution”? I själva verket hade striden stått om sovjetstatens livsintressen. Kominterns felaktiga politik i Tyskland resulterade tio år senare i Hitlers seger – det vill säga i en hotande krigsfara från väster. Och den inte mindre felaktiga politiken i Kina stärkte den japanska imperialismen och förde faran från öster betydligt närmare. Men reaktionsperioder utmärker sig framför allt genom avsaknad av modigt tänkande.

Oppositionen var isolerad. Byråkratin smidde medan järnet var varmt, utnyttjade arbetarnas förvirring och passivitet genom att sätta upp dessas mer outvecklade skikt mot de mer avancerade, och förlitade sig mer och mer öppet på kulaken och den småborgerlige allierade i allmänhet. Under loppet av ett fåtal år slog byråkratin på det viset sönder proletariatets revolutionära förtrupp.

Det skulle vara naivt att föreställa sig att den för massorna tidigare okände Stalin plötsligt skulle springa fram ur kulisserna fullt utrustad med en utarbetad strategisk plan. Nej, definitivt inte. Innan Stalin kände sig fram till sin egen kurs, kände sig byråkratin fram till honom. Han gav den alla nödvändiga garantier: en gammal bolsjeviks prestige, stark karaktär, trång utblick och nära anknytning till det politiska maskineriet, som den enda källan till sitt inflytande. Den framgång, som kom honom till del, var först en överraskning för Stalin själv. Det var den nya härskande gruppens vänliga välkomnande, då den försökte befria sig från de gamla principerna och massornas kontroll, och var i behov av en pålitlig medlare i dess inre affärer. Så snart Stalin befann sig i centrum, avslöjade han sig som den termidorianska byråkratins otvivelaktige ledare, trots att han i förhållande till massorna och revolutionshändelserna hade varit en andra rangens figur.

Den nya härskande kasten avslöjade snart sina egna idéer, böjelser och ännu viktigare sina intressen. Den överväldigande majoriteten av den äldre generationen inom den nuvarande byråkratin hade under Oktoberrevolutionen stått på andra sidan barrikaden. (Tag till exempel bara de sovjetiska ambassadörerna: Trojanovskij, Maiskij, Potemkin, Suritz, Khintjuk, etc.) Eller i bästa fall hade de hållit sig utanför striden. De av de nuvarande byråkraterna, som under oktoberdagarna fanns i bolsjeviklägret, spelade i majoritetens fall ingen betydande roll. Vad de yngre byråkraterna beträffar har de utvalts och lärts upp av de äldre, vars, egna söner det ofta gällde. Dessa människor kunde inte ha genomfört Oktoberrevolutionen, men de passade ypperligt till att dra fördel av den.

Personliga tillfälligheter i skarven mellan dessa två historiska kapitel var naturligtvis inte utan inflytande. Sålunda påskyndade utan tvivel Lenins sjukdom och död utvecklingen. Om Lenin hade levat längre, skulle byråkratins makt, åtminstone under de första åren, ha vuxit långsammare. Men redan 1926 sade Krupskaja i en krets av vänsteroppositionsfolk: ”Om Iljitj [Lenin] hade levat skulle han förmodligen redan vara i fängelse.” Lenins egen fruktan och oroväckande profetior hade hon fortfarande i färskt minne, och hon hyste inga illusioner beträffande hans personliga allmakt visavi historiens motvind och strömningar.

Byråkratin besegrade mer än vänsteroppositionen. Den besegrade bolsjevikpartiet. Den vann över Lenins program, som hade sett den främsta faran i förändringen av statsorganen ”från samhällets tjänare till samhällets överherrar”. Den segrade över alla dessa fiender, oppositionen, partiet och Lenin, inte med idéer och argument, utan med hjälp av dess egen sociala tyngd. Byråkratins blytunga bakdel vägde mer än revolutionens huvud. Det är hemligheten med den sovjetiska termidoren.

Bolsjevikpartiets degeneration

Det bolsjevikiska partiet förberedde och säkrade oktobersegern. Det skapade också sovjetstaten och försåg den med ett kraftigt skelett. Partiets degeneration blev både orsak till och en konsekvens av byråkratiseringen av staten. Det är nödvändigt att åtminstone kortfattat visa hur det gick till.

Bolsjevikpartiets inre styre karaktäriserades av demokratisk centralism. Kombinationen av dessa två begrepp, demokrati och centralism, är inte det bittersta motsägande. Partiet såg noggrant till inte bara att dess gränser alltid var klart definierade, utan också att alla de, som trädde innanför dessa gränser, skulle åtnjuta rätten att vara med och bestämma partiets politik. Frihet till kritik och intellektuell kamp var en självklar del av partidemokratin. Den nuvarande doktrinen att bolsjevism inte tolererar fraktioner är en myt från nedgångsperioden. I realiteten är bolsjevismens historia just historien om fraktionsstrider. Och hur skulle en genuint revolutionär organisation, som föresätter sig uppgiften att omstörta hela världen och som under sitt banér förenar de mest djärva bildstormare, kämpar och upprorsmän, kunna leva och utvecklas utan intellektuella konflikter, utan grupperingar och temporära fraktionsbildningar? De ledande bolsjevikernas framsynthet gjorde det ofta möjligt att mildra konflikterna och förkorta fraktionsstriderna, men inte mer än så. Centralkommittén räknade med detta sjudande demokratiska stöd. Därifrån fick den djärvhet att fatta beslut och ge order. Ledarnas uppenbart riktiga beteende under alla kritiska stadier gav dem denna höga auktoritet, som är centralismens ovärderliga moraliska kapital.

Bolsjevikpartiets styrelseskick stod alltså, särskilt före makterövringen, i fullständig motsättning till styrelseskicket hos Kominterns nuvarande sektioner, vars ”ledare” utses från ovan och vars politiska helomvändningar sker på kommando, med dess okontrollerade apparat, som är högdragen mot vanliga partimedlemmar och servil mot Kreml. Men under de första åren efter maktövertagandet skulle varje bolsjevik, även Stalin, ha avvisat det som ondskefullt förtal, om någon hade visat honom bilden av partiet tio eller femton år senare, trots att rostfläckar redan börjat synas på partiets administrativa apparat.

Lenins och hans kollegers uppmärksamhet upptogs hela tiden av vikten av att beskydda gemene man bland bolsjevikerna mot makthavarnas illdåd. Men partiets nära anslutning till och ibland sammansmältningen med statsapparaten hade redan under de första åren hunnit påtagligt skada partistyrelsens frihet och elasticitet. Demokratin hade inskränkts i proportion till de ökade svårigheterna. I början hade partiet önskat och hoppats kunna hålla kvar frihet i den politiska kampen inom ramen för sovjeterna. Inbördeskriget medförde att denna beräkning blev svårt beskuren. Oppositionspartierna förbjöds ett efter ett. Denna åtgärd, som uppenbart stod i konflikt med sovjetdemokratins anda, betraktades inte som en princip utan som en episodisk akt av självförsvar från bolsjevikledarnas sida.

Det härskande partiets snabba tillväxt gav, tillsammans med den nya och oändliga mängden av uppgifter, oundvikligen upphov till inre meningsskiljaktigheter. De oppositionella underjordiska strömningarna i landet utövade genom skilda kanaler ett tryck på den enda legala partiorganisationen och ökade intensiteten i fraktionsstriden. I det ögonblick inbördeskriget var över, tog denna strid så tillspetsade former att den hotade sätta statsmakten ur funktion. I mars 1921, under Kronstadtrevolten, som hade dragit med sig ett icke ringa antal bolsjeviker, ansåg den tionde partikongressen det nödvändigt att förbjuda fraktionsbildningar – det vill säga att överföra den politiska styrelsen från statslivet till det inre livet i partiet. Förbjudandet av fraktioner var också att betraktas som en exceptionell åtgärd, som skulle slopas så fort en allvarlig förbättring inträtt i situationen. Samtidigt var centralkommittén ytterst försiktig i tillämpandet av den nya lagen, då den i högsta grad ansträngde sig att inte kväva det inre partilivet.

Men det som i det ursprungliga utkastet bara var en nödvändig eftergift åt en svår situation, visade sig helt i byråkratins smak, eftersom denna då börjat nalkas partiets inre liv uteslutande ur administrativ bekvämlighetssynpunkt. Redan 1922, då Lenins hälsa som hastigast förbättrades, förskräcktes han inför byråkratins hotande tillväxt och förberedde sig för en kamp mot stalinfraktionen, som hade gjort sig till partimaskinens axel som ett första steg mot behärskandet av statsmaskineriet. Ett nytt slaganfall och därpå döden hindrade Lenin från att mäta sina krafter med denna interna reaktion.

Alla Stalins ansträngningar, vid den tidpunkten i samarbete med Zinovjev och Kamenev, gick därifrån ut på att frigöra partimaskinen från gemene mans kontroll inom partiet. I denna kamp för centralkommitténs ”stabilitet” visade sig Stalin som den mest uthållige och pålitlige bland kollegerna. Han behövde inte besvära sig med internationella problem; han hade aldrig intresserat sig för dem. Det nya härskande skiktets småborgerliga utblick var hans egen utblick. Han trodde i sitt innersta att uppgiften att skapa socialism var nationell och av naturen något administrativt. Han såg på Komintern som ett nödvändigt ont, som så vitt möjligt skulle användas för utrikespolitiska syften. Hans eget parti hade i hans ögon endast värde som ett lydigt stöd åt maskineriet.

Tillsammans med teorin om socialism i ett land satte byråkratin i omlopp teorin att under bolsjevism är centralkommittén allting och partiet ingenting. Denna andra teori förverkligades i alla fall med större framgång än den första. Genom att utnyttja Lenins död, tillkännagav den härskande gruppen ett ”Leninuppbåd”. Partiets portar, alltid noggrant vaktade, slogs upp på vid gavel. Arbetare, kontorister, småfunktionärer strömmade in i massor. Det politiska syftet med denna manöver var att upplösa den revolutionära förtruppen i rått människomaterial, utan erfarenhet och självständighet, men ändå med den gamla vanan att underkasta sig auktoriteter. Planen var framgångsrik. Genom att frigöra byråkratin från den proletära förtruppens kontroll, utdelade ”Leninuppbådet” dödsstöten åt Lenins parti. Maskinen hade vunnit nödvändig självständighet. Demokratisk centralism ersattes av byråkratisk centralism. Inom själva partiapparaten skedde det nu ett radikalt utbyte av personal från topp till botten. Bolsjevikens främsta merit var nu att lyda. Under sken av kamp mot oppositionen sveptes nu revolutionärerna bort för att ersättas med tjinovniker.1 Bolsjevikpartiets historia blev historien om dess snabba degeneration.

Den politiska meningen med den kamp som pågick mörklades för många genom det förhållandet att alla tre grupperingarnas ledare, vänsterns, centerns och högerns, tillhörde samma stab i Kreml, politbyrån. För ytliga själar tycktes den gälla en ren personrivalitet, en strid om Lenins ”arv”. Men under järndiktaturens villkor kunde sociala motsättningar endast manifestera sig genom det härskande partiets institutioner. Många termidorianer framträdde på sin tid ur jakobinernas krets. Bonaparte tillhörde själv den kretsen i tidiga år och helt följdriktigt var det bland de forna jakobinerna som den Förste Konsuln och Frankrikes Kejsare valde sina trognaste tjänare. Tiderna förändrades och jakobinerna med dem, det tjugonde seklets jakobiner ej undantagna.

Av politbyrån från Lenins dagar finns det nu bara Stalin kvar. Två av dess medlemmar, Zinovjev och Kamenev, som under emigranttiden samarbetade med Lenin under många år, avtjänar tioåriga fängelsestraff för brott, som de aldrig begått. Tre andra medlemmar, Rykov, Bucharin och Tomskij har fullständigt avlägsnats från ledningen, men som belöning för underkastelse innehar de sekundära tjänster. Och, slutligen är författaren till dessa rader i landsflykt. Lenins änka, Krupskaja, är också under misstanke, eftersom hon trots alla ansträngningar icke förmått anpassa sig helt till termidoren.

Den nuvarande politbyråns medlemmar intog underordnade poster under bolsjevikpartiets historia. Om någon under revolutionens första år hade förutspått deras upphöjelse i framtiden, skulle de varit de första att förvånas, och ingen falsk blygsamhet skulle spårats i deras förvåning. Så mycket allvarligare är det därför nu att politbyrån alltid har rätt, och att ingen under några omständigheter kan få rätt mot politbyrån. Men dessutom kan politbyrån inte ha rätt gentemot Stalin, som inte kan göra misstag och följaktligen inte kan ha rätt mot sig själv.

Krav på partidemokrati hörde under hela denna tid till oppositionsgruppernas slagord, lika ihållande som hopplöst. Vänsteroppositionens ovan nämnda program krävde 1927 att en särskild paragraf skulle införas i strafflagen ”som bestraffar varje direkt eller indirekt förföljelse av en arbetare, som riktat kritik, på samma sätt som ett statsbrott”. I stället infördes en artikel i strafflagen, som riktades mot vänsteroppositionen själv.

Av partidemokrati fanns det nu bara den gamla generationens minnen kvar. Och tillsammans därmed försvann demokratin inom sovjeterna, fackföreningarna, kooperativen samt inom kultur- och sportföreningarna. Över alla dessa styr nu en obegränsad hierarki av partisekreterare. Regimen hade blivit ”totalitär” långt innan detta ord anlänt från Tyskland. ”Med hjälp av demoraliserande metoder, som förvandlar tänkande kommunister till maskiner och som förstör vilja, karaktär och mänsklig värdighet”, skrev Rakovskij 1928, ”har de härskande kretsarna lyckats göra sig själv till en oavsättbar och okränkbar oligarki, som ersätter klassen och partiet”. Sedan dessa indignerade rader skrevs har regimens degeneration fortskridit oändligt vidare. G.P.U. har blivit den avgörande faktorn inom partiets inre liv. Om Molotov i mars 1936 kunde skryta för en fransk journalist med att det styrande partiet inte längre rymmer några stridande fraktioner, så beror det endast på att motsättningar nu automatiskt biläggs genom den politiska polisens intervention. Det gamla bolsjevikpartiet är dött, och ingen kraft kan åter väcka det till liv.

Parallellt med partiets politiska degeneration skedde ett moraliskt förfall inom den okontrollerade apparaten. Ordet ”sovbour” – sovjetbourgeoisi – tillämpades mycket tidigt av arbetarna på privilegierade dignitärer. Med övergången till NEP vann de borgerliga tendenserna stor framgång. Vid den 11:e partikongressen i mars 1922 varnade Lenin för faran med det härskande skiktets degeneration. Det har hänt mer än en gång i historien, sade han, att erövraren övertagit den erövrades kultur, när den sen senare stod på högre nivå. Den ryska bourgeoisins och den gamla byråkratins kultur var förvisso eländig, men tyvärr måste det nya härskarskiktet ofta ta av sig hatten för den. ”4700 kommunister i ansvarig ställning” administrerar statsmaskinen i Moskva. ”Vem leder vem? Jag betvivlar i hög grad, att man kan säga att kommunisterna leder denna massa....”2 På de efterföljande kongresserna kunde Lenin inte mer ta till orda. Men alla hans tankar under de sista månaderna av hans aktiva liv gällde varningar till arbetarna att beväpna sig mot byråkratins förtryck, nyckfullhet och förfall. Han såg emellertid enbart de första symtomen på denna sjukdom.

Christian Rakovskij, tidigare ordförande i folkkommissariernas råd i Ukraina, och senare Sovjets ambassadör i London och Paris, sände 1928, då han redan var landsflyktig, en kort undersökning av sovjetbyråkratin till sina vänner, ur vilken vi flera gånger tagit citat, för den är fortfarande det bästa som har skrivits om detta ämne.

”Enligt Lenins mening och enligt oss andra”, säger Rakovskij, ”var det partiledningens uppgift att skydda både partiet och arbetarklassen mot de korrumperade handlingar, som de makthavande kan utöva med sina privilegier, placeringar och gunstlingspolitik, och mot närmandet till kvarlevorna av den gamla adeln och småborgarskapet, mot NEP:s nedbrytande inflytande, mot den borgerliga moralens och ideologins frestelser ... Vi måste fritt, öppet och tydligt säga ifrån att partiapparaten inte fullgjort denna uppgift, att den har avslöjat sin fullständiga oförmåga för den dubbelrollen som beskyddare och undervisare. Den har misslyckats. Den är bankrutt.”

Det är sant att Rakovskij själv, nedbruten av byråkratins repressalier, senare förnekade sin egen kritik. Men också den sjuttioårige Galileo fann sig, fångad i den heliga inkvisitionens skruvstäd, tvungen att förneka det kopernikanska systemet – vilket inte hindrade jorden från att fortsätta snurra runt solen. Vi tror inte på den sextioårige Rakovskijs återtaganden, för han har själv mer än en gång gjort förintade analyser av sådana återtaganden. Vad hans politiska kritik beträffar, så har den fått ett långt mer pålitligt stöd från fakta i den objektiva utvecklingen än från dess författares subjektiva mod.

Makterövringen ändrar inte blott proletariatets förhållanden till andra klasser, utan även dess egen inre struktur. Maktutövning blir en specialitet för en särskild social grupp, som är desto mer otålig att lösa sina egna ”sociala problem”, ju högre föreställning om sin egen mission den har.

”I en proletär stat där kapitalistisk ackumulation är förbjuden för medlemmarna i det styrande partiet, är differentieringen först funktionell, men blir därefter social. Jag säger inte att det blir en klassdifferentiering, utan en social differentiering ...”

Rakovskij förklarar vidare:

”En kommunists sociala situation, när han har en bil, en bra våning, regelbunden semester och en maximal lön inom partiet, skiljer sig från situationen för den kommunist, som arbetar i kolgruva, där han får femtio eller sextio rubler i månaden.”

Rakovskij räknar upp ett antal orsaker till jakobinernas degeneration när de satt vid makten – jakten på rikedom, andel i regeringsleveranser, lån, etc., och han citerar en intressant anmärkning av Babeuf med innebörden att det nya härskande skiktets degeneration hjälptes inte så litet på vägen av den forna aristokratins unga damer för vilka jakobinerna hyste stort intresse. ”Vad är det ni gör, småsinta plebejer?” utbrister Babeuf. ”I dag omfamnar de er, men i morgon stryper de er.” En statistik på sovjetledarnas fruar skulle uppvisa samma bild. Den välkände sovjetiske journalisten Sosnovskij pekade på den speciella roll, som ”bil-harem-faktorn” spelade vid utformningen av sovjetbyråkratins moral. Det är sant att Sosnovskij följde Rakovskijs exempel, gjorde avbön och blev återsänd från Sibirien. Men det förbättrade inte byråkratins moral. Tvärtom är just själva återtagandet bevis på en framskriden demoralisering.

Sosnovskijs gamla artiklar, som vandrade i manuskript från hand till hand, vimlade av oförglömliga episoder från det nya härskarskiktets liv, som klart visade i vilken hög utsträckning erövrarna tagit upp de erövrades moral. För att inte uppehålla oss vid gångna år – Sosnovskij bytte till slut ut sin piska mot en lyra 1934 – skall vi inskränka oss till några färska exempel från sovjetpressen. Och vi kommer inte att välja missbruk och så kallade ”excesser” heller, utan vardagliga fenomen, som legaliserats av den officiella sociala opinionen.

Direktören för en moskvafabrik, en framstående kommunist, skryter i Pravda med den kulturella utvecklingen i det företag han leder. ”En mekaniker telefonerar: ’Vad befaller Ni, stoppa ugnen eller vänta?’ Jag svarar: ’Vänta du.’” Mekanikern tilltalar direktören med extrem respekt och använder Ni, medan direktören svarar honom med du. Och denna oanständiga dialog, som är omöjlig i ett kapitalistiskt kulturland, berättas av direktören själv på Pravdas sidor som någonting fullkomligt normalt! Redaktören invänder ingenting för han märker det inte. Läsarna protesterar inte för de är vana vid sådant. Vi är heller inte förvånade, för vid högtidliga möten i Kreml tilltalar ”ledarna” och folkkommissarierna underordnade som fabriksdirektörer, chefer för kollektivjordbruk, arbetsförmän och arbetarkvinnor med du, när dessa speciellt inviterats för att mottaga dekorationer. Hur kan de låta bli att komma ihåg att en av de mest populära revolutionära parollerna i tsar-Ryssland gällde kravet på avskaffandet av tilltalsformen ”du” när chefer talade till underordnade!

Dessa kremldialoger mellan auktoriteterna och ”folket”, som förvånar i sin herrskapsaktiga högdragenhet, vittnar ofelbart om att Oktoberrevolutionen till trots, liksom nationaliseringen av produktionsmedlen, kollektiviseringen och ”likvideringen av kulakerna som klass”, så har förhållandet mellan människor, och det på toppen av den sovjetiska pyramiden, inte bara långt till att nå socialism, utan sackar i många avseenden ännu långt efter en kultiverad kapitalism. På detta viktiga område har det under de sista åren skett en enorm tillbakagång. Och källan till denna pånyttfödelse för genuint ryskt barbari är utan tvekan den sovjetiska termidoren, som har givit den knapphändigt kultiverade byråkratin fullständig självständighet och frihet från kontroll, och massorna det välkända evangeliet om lydnad och tystnad.

Vi tänker absolut inte kontrastera diktaturens abstraktion mot demokratins och väga deras egenskaper på det rena förnuftets vågskål. Allting är relativt i denna värld, där förändring är det enda beständiga. Bolsjevikpartiets diktatur visade sig vara en av de mäktigaste instrumenten för historiens framåtskridande. Men också här gäller diktarens ord: ”Förnuft blir oförnuft, välgärning en pest.” Förbudet mot oppositionspartier förde med sig förbudet mot fraktioner. Förbudet mot fraktioner slutade med ett förbud mot att tänka annorlunda än de ofelbara ledarna. Partiets polistillverkade monolit resulterade i straffrihet för byråkratin, som blev en källa till allt slags övermod och korruption.

Termidorens sociala rötter

Vi har definierat den sovjetiska termidoren som en byråkratins seger över massorna. Vi har försökt röja de historiska betingelserna för denna seger. Proletariatets revolutionära förtrupp blev till en del uppslukad av den administrativa apparaten och gradvis demoraliserad, till stor del utplånad under inbördeskriget och ytterligare en del utstött och krossad. De trötta och besvikna massorna förblev likgiltiga inför det, som hände på toppen. Dessa i och för sig viktiga betingelser är otillräckliga för att förklara varför byråkratin lyckats höja sig över samhället och lägga sitt öde i egna händer. Dess egen vilja borde i detta sammanhang i varje fall vara otillräcklig; uppkomsten av ett nytt härskarskikt måste ha djupa sociala orsaker.

Termidoriernas seger över jakobinerna på sjuttonhundratalet fick också hjälp av massornas trötthet och de ledande kadrernas demoralisering, men under dessa väsentligen tillfälliga fenomen ägde det rum en organisk process. Jakobinerna stödde sig på det lägre småborgarskapet som lyfts upp av den stora vågen. Sjuttonhundratalets revolution kunde emellertid, som följd av produktivkrafternas utveckling, i det långa loppet inte annat än föra storbourgeoisien till politiskt herravälde. Termidoren var bara ett av stadierna i denna oundvikliga process. Vilken liknande social nödvändighet tog sig uttryck i den sovjetiska termidoren? Vi har i de föregående kapitlen redan försökt ge ett preliminärt svar på frågan varför gendarmen segrade. Vi måste nu utvidga vår analys av betingelserna för övergången från kapitalism till socialism, och statens roll i denna process. Låt oss åter jämföra den teoretiska profetian med verkligheten.

”Att undertrycka bourgeoisien och dess motstånd är fortfarande nödvändigt”, skrev Lenin 1917, då han talade om den period som skulle följa omedelbart efter makterövringen, ”men det förtryckande organet utgörs här redan av folkets majoritet och inte av dess minoritet, såsom alltid varit fallet [tidigare]… I denna mening börjar staten att dö bort.”

Hur yttrar sig detta bortdöende? Främst i det faktum att ”i stället för den privilegierade minoritetens speciella institutioner (den privilegierade ämbetsmannakåren, den stående arméns chefer) kan majoriteten själv omedelbart utföra dessa funktioner”. Lenin fortsätter med en axiomatisk tes:

”Ju större del av hela folket som deltar i själva utövandet av statsmaktens funktioner, desto mindre blir behovet av denna makt.”3

Upphävandet av det privata ägandet av produktionsmedel gör den historiska huvuduppgiften för staten överflödig – nämligen försvaret av en minoritets egendomsprivilegier gentemot en överväldigande majoritet.

Statens bortdöende börjar då, enligt Lenin, dagen efter exproprieringen av expropriatörerna – det vill säga innan den nya regimen har haft tid att ta itu med dess ekonomiska och kulturella problem. Varje framgång med dessa problem betyder ytterligare ett steg mot likvideringen av staten, mot dess upplösning i det socialistiska samhället. Graden av denna upplösning är det säkraste tecknet på den socialistiska strukturens djup och effektivitet. Vi kan ställa upp ungefär detta sociologiska teorem: styrkan i det tvång som utövas av massorna i en arbetarstat står i direkt proportion till styrkan i exploateringstendenserna, eller i faran av ett återinförande av kapitalismen, och omvänt i proportion till styrkan i den sociala solidariteten och den allmänna lojaliteten mot den nya regimen. Alltså representerar byråkratin – det vill säga ”den privilegierade ämbetsmannakåren, den stående arméns chefer” – ett särskilt slags tvång, som massorna inte kan eller vill utöva, och som på ett eller annat sätt är riktat mot massorna själva.

Om de demokratiska sovjeterna till denna dag hade bibehållit sin ursprungliga styrka och oavhängighet och ändå tvingats använda repressalier och tvång i samma utsträckning som under de första åren, skulle denna omständighet i sig själv ge anledning till allvarlig oro. Hur mycket större måste då inte oron vara med tanke på att massornas sovjeter helt har försvunnit från scenen och överlämnat tvångsfunktionen åt Stalin, Jagoda & Co. Och vilket tvångsregemente? Först måste vi fråga oss: vilken social orsak ligger bakom denna statens hårdnackade brutalitet och särskilt bakom dess polisterror? Vikten av denna fråga är uppenbar. På svaret hänger, om vi antingen måste radikalt revidera vår traditionella syn på det socialistiska samhället i allmänhet, eller likaså radikalt förkasta de officiella bedömningarna av Sovjetunionen.

Låt oss nu från det sista numret av en Moskvatidning ta en stereotyp karaktärisering av den nuvarande sovjetregimen, en av dessa som upprepas dagligen över hela landet och som skolbarnen lär sig utantill:

”I Sovjetunionen är kapitalisternas, godsägarnas och kulakernas parasitklasser fullständigt likviderade, och därmed är det för evigt slut med människans, exploatering av människan. Hela den nationella ekonomin har blivit socialistisk, och den växande stachanovrörelsen förbereder villkoren för en övergång från socialism till kommunism.” (Pravda, 4 april 1936.)

Kominterns världspress har självfallet ingenting annat att säga i detta ämne. Men om exploateringen ”för evigt har upphört”, om landet verkligen nu är på väg från socialism, det vill säga kommunismens lägsta stadium, till dess högre stadium, då återstår ingenting annat för samhället att göra än att äntligen kasta av sig statens tvångströja. I stället för detta – det är svårt att ens föreställa sig denna motsättning! – har sovjetstaten fått en totalitär och byråkratisk karaktär.

Samma ödesdigra motsättning illustreras av partiets öde. Här kan problemet formuleras ungefär på detta vis: Varför var det möjligt att från 1917 till 1921 diskutera öppet och utan fruktan inom partiet om de allvarligaste politiska problem, under en tid då de gamla härskarklasserna fortfarande slogs med vapen i hand och aktivt stöddes av imperialisterna i hela världen, då de beväpnade kulakerna saboterade armén och landets livsmedelsförsörjning? Varför är det nu omöjligt att tillåta det minsta kritiska ord mot de oavsättliga ledarna, när interventionen har upphört, de exploaterande klasserna har sprängts, industrialiseringen har haft odiskutabla framgångar och den överväldigande majoriteten bönder har kollektiviserats? Varför skulle varje bolsjevik, som krävde ett sammankallande av partikongressen, omedelbart bli utesluten, och varje medborgare, som högt uttryckte tvivel om Stalins ofelbarhet, ställas inför rätta och dömas som om han deltagit i en terroristsammansvärjning? Varför denna fruktansvärda, monstruösa och outhärdliga terror med förtryck och polisapparat?

Teori är ingen växel, som man när som helst kan lösa in hos verkligheten mot betalning. Om en teori slår fel måste vi revidera den eller fylla ut dess luckor. Vi måste komma underfund med de reella sociala krafter, som givit upphov till kontrasten mellan sovjetisk verklighet och de traditionella marxistiska begreppen. I vart fall får vi inte vandra i mörkret och upprepa rituella fraser, som är användbara för ledarnas prestige, men som är ett slag i ansiktet på den levande verkligheten. Vi skall nu se ett övertygande exempel på detta.

I ett tal vid centrala exekutivkommitténs möte i januari 1936 hävdade ordförande i folkkommissariernas råd, Molotov:

”Landets nationella ekonomi har blivit socialistisk (applåder). I så måtto (?) har vi löst problemet med likvideringen av klasserna (applåder).”

Emellertid finns det ännu kvar rester från det förgångna i ”element som av naturen är fientliga mot oss”, fragment från de forna härskarklasserna. Dessutom kan det bland kollektivbönder, statstjänstemän och ibland även arbetare upptäckas ”småspekulanter, svindlare med kollektiv- och statsegendom, sovjetfientliga skvallerspridare, etc.” Och därav följer behovet av att ytterligare stärka diktaturen. Trots Engels skall arbetarstaten inte ”somna in”, utan tvärtom bli mer och mer på sin vakt.

Den bild som den sovjetiske regeringschefen har tecknat skulle vara i högsta grad lugnande, om den inte varit så mördande självmotsägande. Socialism råder fullkomligt i landet: ”I så måtto” har klasserna avskaffats. (Om de har avskaffats i detta avseende, gäller det alla andra avseenden också). Självfallet blir den sociala harmonin här och där bruten av fragment och lämningar från det förgångna, men det är omöjligt att föreställa sig att spridda drömmare om ett kapitalismens återupprättande, berövade makt och egendom, tillsammans med ”småspekulanter” (inte ens spekulanter!) och ”skvallerspridare” skulle vara kapabla att störta det klasslösa samhället. Allting går ju framåt, tycks det, på bästa tänkbara sätt. Men vad nyttjar då byråkratins järndiktatur till?

De reaktionära drömmarna kommer gradvis att dö ut, skulle man tro. ”Småspekulanterna” och ”skvallerspridarna” kan avfärdas med ett skratt av de superdemokratiska sovjeterna.

”Vi är inte utopister”, svarade Lenin 1917 till den byråkratiska statens borgerliga och reformistiska teoretiker, och ”förnekar inte alls möjligheten och oundvikligheten av excesser från enskilda personers sida lika litet som nödvändigheten att undertrycka sådana excesser. Men … [detta fordrar inte] ett speciellt maskineri, en speciell undertryckningsapparat; det kommer att utföras av det beväpnade folket självt lika enkelt och lätt som en skara civiliserade människor redan inom det nuvarande samhället skiljer två slagskämpar åt eller förhindrar övervåld mot en kvinna.”4

Dessa ord låter som dess upphovsman särskilt hade förutsatt de invändningar som en av hans efterföljare i spetsen för regeringen skulle komma med. Man undervisar om Lenin i Sovjetunionens folkskolor, men uppenbarligen inte i folkkommissariernas råd. I annat fall skulle det vara omöjligt att förklara hur Molotov tanklöst vågade ta till de argument, mot vilka Lenin riktade sina skarpaste vapen. Den flagranta motsättningen mellan grundaren och hans epigoner ligger framför oss! Då Lenin menar att själva likvideringen av de exploaterande klasserna skulle kunnat ske utan en byråkratisk apparat, då finner Molotov inget bättre svepskäl än en hänvisning till ”lämningarna” av de likviderade klasserna, när han skall förklara varför den byråkratiska maskinen har kvävt folkets självständighet efter likvideringen av klasserna.

Att leva på dessa ”lämningar” blir emellertid ganska svårt, eftersom gårdagens klassfiender framgångsrikt assimilerats av sovjetsamhället, enligt vad byråkratins egna auktoritativa representanter har erkänt. Således sade Postysjev, en av partiets centralkommittés sekreterare, i april 1936 på en kongress för Kommunistisk Ungdom: ”Ett flertal av sabotörerna ... har uppriktigt ångrat sig och förenat sig med det sovjetiska folkets led.” På grund av den framgångsrika kollektiviseringen, ”skall inte kulakernas barn ställas till ansvar för sina föräldrar”. Och vidare: ”Kulaken tror nu knappt själv på en återgång till sin tidigare position som byns exploatör.” Inte utan skäl annullerade regeringen de rättsliga gränser, som satts i samband med socialt ursprung! Men om Postysjevs påståenden, som Molotov helt instämde i, har någon som helst mening, är det endast denna: Byråkratin har inte bara blivit en monstruös anakronism, utan statstvång har överhuvudtaget inget att skaffa i sovjeternas land. Men varken Molotov eller Postysjev samtycker till denna logiska slutsats. De föredrar att behålla makten även till priset av självmotsägelser.

I verkligheten kan de heller inte ge ifrån sig makten. Eller för att översätta detta till objektivt språk: det nuvarande sovjetsamhället kan inte klara sig utan en stat, ej heller – inom vissa gränser – utan en byråkrati. Men orsaken härtill ligger absolut inte i de ynkliga kvarlevorna från det förgångna, utan i de mäktiga krafterna och tendenserna i nuet. Rättfärdigandet av sovjetstatens existens som en tvångsapparat ligger i det faktum att den nuvarande övergångsstrukturen är full av sociala motsägelser, som inom konsumtionen – något som rör alla närmast och mest kännbart – är ytterst spända, och som ständigt hotar att bryta sig in i produktionen. Socialismens seger kan varken kallas slutlig eller oåterkallelig.

Grundvalen för byråkratstyre är samhällets fattigdom på konsumtionsvaror, med den resulterande alla-mot-alla-kampen. När det finns tillräckligt med varor i en affär, kan köparna komma närhelst de önskar. När det råder knapphet på varor, tvingas köparna stå i kö. När köerna är mycket långa, är det nödvändigt att sätta dit en polisman för att hålla ordning. Sådan är utgångspunkten för sovjetbyråkratins makt. Den ”vet” vem som skall få någonting och vem som måste vänta.

En höjning av den materiella och kulturella nivån borde vid första påseende minska behovet av privilegier, reducera tillämpandet av ”borgerlig lag”, och därmed underminera marken för dess försvarare, byråkratin. I själva verket har motsatsen hänt: produktivkrafternas tillväxt har hittills åtföljts av en extrem utveckling av alla slags orättvisor, privilegier och fördelar, och därmed av byråkrati. Det är heller ingen tillfällighet.

Under den första tiden var sovjetregimen utan tvekan betydligt mer inställd på jämlikhet och mindre byråkratiskt än nu. Men det var den allmänna fattigdomens jämlikhet. Landets resurser var så knappa att det inte fanns möjlighet att urskilja något bredare privilegierat lager bland befolkningsmassorna. Samtidigt dräpte lönernas ”egalitära” karaktär det personliga intresset, och blev en broms på utvecklingen av produktivkrafterna. Den sovjetiska ekonomin var tvungen att lyfta sig från sin fattigdom till en något högre nivå innan privilegiets feta lager blev möjliga. Produktionens nuvarande tillstånd garanterar ännu långt ifrån de nödvändigaste varorna åt alla. Men det räcker redan för att ge betydande privilegier åt en minoritet, och att förvandla bristen på jämlikhet till en piska att hetsa fram majoriteten med. Det är det första skälet till att produktionens tillväxt hittills har stärkt inte de socialistiska, men de borgerliga dragen hos staten.

Men det är inte det enda skälet. Jämte den ekonomiska faktorn, som på nuvarande stadium föreskriver kapitalistiska avlöningsmetoder, verkar en parallell politisk faktor i själva byråkratins person. I sitt egentliga väsen skapar och beskyddar den brist på jämlikhet. I början uppstod den som arbetarstatens borgerliga organ. Genom att etablera och försvara en minoritets fördelar, skummar den naturligtvis grädden för eget bruk. Ingen som har rikedom att dela ut förbiser någonsin sig själv. På detta sätt utvecklade sig av social nödvändighet ett organ, som har vida växt utöver sina socialt nödvändiga funktioner, och blivit en självständig faktor och därmed källan till stor fara för hela den sociala organismen.

Den sovjetiska termidorens betydelse börjar nu ta form inför oss. Massornas fattigdom och kulturella eftersatthet har åter förkroppsligats av härskarens illasinnade skepnad med stor klubba i handen. Den avsatta och smädade byråkratin har åter, från att ha varit samhällets tjänare, blivit dess herre. På vägen dit har den nått en sådan grad av social och moralisk alienation i förhållandet till folkmassorna, att den nu inte kan tillåta någon kontroll av varken sina aktiviteter eller sin inkomst.

Byråkratins till synes mystiska fruktan för ”småspekulanter, svindlare och skvallerspridare” har alltså fått en fullt naturlig förklaring. Då den ej längre är i stånd att tillfredsställa befolkningens elementära behov, skapar och återuppväcker den sovjetiska ekonomin för varje steg tendenser till svindel och spekulation. Å andra sidan väcker den nya aristokratins privilegier en tendens hos befolkningsmassorna att lyssna på sovjetfientliga ”skvallerspridare” – det vill säga till vem som helst, som, även i en viskning, kritiserar de glupska och nyckfulla pamparna. Det är därför inte en fråga om spöken ur det förgångna, kvarlevor av något som inte längre existerar eller kort sagt snön från i fjol, utan om nya, mäktiga och ständigt återuppståndna tendenser till personlig ackumulering. Den första ännu mycket magra välståndsvågen i landet har, just på grund av sin magerhet, inte försvagat, utan stärkt dessa centrifugala tendenser. Å andra sidan har det samtidigt utvecklats en önskan hos de oprivilegierade att visa den nya adeln en knuten näve. Den sociala kampen skärps på nytt. Sådana är källorna till byråkratins makt. Men från samma källor kommer också ett hot mot dess makt.

Noter:

1. Professionell regeringsfunktionär.

2. Lenin, Valda verk i 10 band, bd 10, s. 461

3. Lenin, Ibid. bd 7, s. 46–47

4. Ibid. s. 91–92