Israel och Palestina: Trumps oacceptabla avtal

Trump presenterade nyligen "århundradets avtal" för att skapa "fred" mellan Israel och Palestina. Det är en lista full av förnedrande villkor för palestinierna som syftar till att ge amerikanskt stöd åt Israels expansion.

[Source]

Planen för en lösning på Israel- och Palestina-konflikten som utarbetats av USA:s president Trump och hans "rådgivare" (samt svärson) Jared Kushner, har nu presenterats för världen under stort pompa och ståt. Den så kallade "visionen för fred" presenterades på vanligt Trumpspråk som "århundradets avtal" trots att den varken är ett avtal eller har någonting alls med fred att göra.

Däremot ger planen det mest fullständiga amerikanska stödet till Israels stöld av palestinskt land som en amerikansk regering någonsin gett. Trump och Kushner verkar ha bestämt sig för att gå in med USA:s fulla tyngd bakom Israel med ekonomisk utpressning, isolering och en aggressiv kampanj i syfte att förmå det palestinska ledarskapet att kapitulera.

Värd för tilldragelsen var planens två mest entusiastiska anhängare: den längst sittande premiärministern i Israels historia Netanyahu (som så sent som den 28 januari åtalats för korruption, bedrägeri och trolöshet mot huvudman) samt hans ärkefiende Benny Gantz som leder Blåvita alliansen.

Netanyahus beslutsamhet att hålla sig fast vid makten till varje pris kastade in Israel i ett politiskt dödläge under merparten av förra året, och varken valet i april eller september har gett någon sida den majoritet i Knesset som behövs för att kunna bilda regering. Nu stundar nya val den 2 mars.

Trumps mål är tydligt: att än en gång sträcka ut en hjälpande hand till sin allierade Netanyahu, precis som i maj 2018 när han tillkännagav att USA:s ambassad skulle flytta till Jerusalem, i september 2018 när han gav bifall till Netanyahus grundlagsändring som gjorde Israel till det judiska folkets nationalstat eller i mars 2019, bara några veckor innan valet i Israel, när han uttalade sitt stöd för Israels anspråk på Golanhöjderna. Trump var också mycket framträdande i Netanyahus valkampanj i september. Trots att Netanyahu och Gantz är bittra rivaler håller de helt med varandra om hur man ska hantera den palestinska frågan.

Palestinierna – de som kommer att påtvingas konsekvenserna av "århundradets avtal" – blev inte ens inbjudna till förhandlingarna. Man ville väl inte förstöra den goda stämningen. I en intervju med CNN gjorde Kushner Vita husets åsikt tydlig – att det palestinska ledarskapet inte hade något annat val än att gå med på "planen":

"Det finns 5 miljoner palestinier som verkligen är fångade till följd av dåligt ledarskap. Så det vi har gjort är att skapa en möjlighet för deras ledarskap som de antingen kan ta eller inte. Om de sabbar den här möjligheten – och de har en lång historia av att missa möjligheter – om de sabbar det här så tror jag att de kommer ha väldigt svårt att se det internationella samfundet i ögonen och påstå att de är offer, säga att de har rättigheter. Det här är ett fantastiskt avtal för dem."

Oturligt nog för Kushner (och Trump) har det palestinska ledarskapet ingen möjlighet att acceptera de villkor som de påtvingats, även om de hade velat. Resultatet av ett sådant försök hade med all sannolikhet blivit ett fullskaligt uppror i Gaza och på Västbanken som också skulle kunna inspirera en rörelse i Israel.

Trumps "århundradets avtal" är inget avtal utan ett ultimatum. Kushner och Trump hade aldrig för avsikt att avtalet skulle accepteras av palestiniernas ledare. Tvärtom lägger de allt ansvar för att det ska gå att förverkliga denna "plan" på palestinierna med en serie omöjliga krav som är utformade för att ge den israeliska regimen fritt spelrum att agera hur de vill när planen, som väntat, inte accepteras.

Omöjliga krav på palestinierna

Den lista med krav på palestinierna som planen innebär är de mest förnedrande krav som över huvud taget går att föreställa sig, fint förpackat i en fyra år lång "övergångsperiod" som ska genomföras under de facto israelisk ockupation.

Den nya palestinska "stat" som ritats upp på kartan är inte och kommer aldrig att vara en verklig stat. Israel kommer att fortsätta kontrollera alla avgörande delar av den palestinska infrastrukturen såsom vatten, el, telekommunikation, resurser och handel genom tillgång till djuphavshamnar.

Det nya palestinska självstyre som ska uppnås genom planen skulle baseras på ett erkännande av Israels stöld av land på Västbanken och i Östra Jerusalem. De palestinska myndigheterna skulle tvingas erkänna majoriteten av de illegala bosättningarna och avsvära sig alla framtida anspråk på dessa områden eller möjligheter att kritisera hur Israel tog kontroll över dem.

Israel skulle få den mest värdefulla jordbruksmarken i Jordandalen liksom kontrollen över Döda havet och Jordanfloden. Utbytet av land skulle i praktiken utvisa 360 000 israeliska palestinier från Israel, ta ifrån dem deras medborgarskap och rättigheter, splittra familjer och utestänga dem från tillgång till sina arbetsplatser och infrastruktur i Israel. Om detta tvingas igenom skulle det riskera att tvinga israeliska palestinier att fly mot Jordanien.

Jerusalem ska bli erkänt som Israels "odelade" huvudstad, efter att Israel helt tagit Östra Jerusalem i besittning. I "utbyte" ska palestinierna få byn Abu Dis, under det nya namnet "Al-Quds", vilket ska bli den nya huvudstaden i de Palestinska områdena. Detta innebär att den israeliska staten helt på egen hand kan förvalta den heliga platsen Tempelberget, som den israeliska extremhögern gärna skulle se att al-Aqsamoskén helt försvann ifrån.

Det palestinska självstyret skulle bestå av osammanhängande fläckar förbundna med en labyrint av tunnlar och broar, där den viktigaste skulle vara en lång tunnel som förbinder Västbanken och Gaza.

De skulle inte ha någon egen armé för att kunna kontrollera sina territorier. Dessutom skulle de tvingas erkänna vad som i praktiken är en militärockupation av en främmande och fientlig armé – Israels försvarsmakt (IDF).

De palestinska områdena skulle enligt planen ha tillgång till de israeliska hamnarna Haifa och Ashdod. Men dessa hamnar skulle förbli helt under Israels kontroll, vilket ger dem makten att öppna och stänga hamnarna som de vill.

Två områden i öknen som gränsar till Egypten skulle vara förbundna med Gaza genom vägar och utvecklas till speciella ekonomiska investeringszoner, främst för kapital från Gulfländerna. Investerare från Förenade Arabemiraten och Saudiarabien skulle vara mycket glada över att ha tillgång till billig och desperat arbetskraft som de skulle kunna tvinga till underkastelse. Det är lätt att föreställa sig de arbetsvillkor palestinierna skulle få utstå om denna plan förverkligas. Men till och med de monarkiska Gulfländerna förstår att det inte är genomförbart. Israel skulle ha makten att när som helst öppna och stänga vägarna för arbetare, tillgångar och färdiga produkter, och därigenom förhindra varje slags utveckling av området.

De palestinska myndigheterna skulle också behöva acceptera en "Ingen rätt att återvända"-klausul för de palestinier som flydde 1948 och 1967, samt överge alla tidigare anspråk på land. Därutöver skulle de tvingas acceptera Israel som en judisk stat, i enlighet med Netanyahus nya grundlag.

Som om alla dessa villkor inte var nog skulle de palestinska myndigheterna också behöva ställa in utbetalningar av bidrag till familjer till politiska fångar och personer som dödats eller lemlästas av den israeliska armén. De palestinska massornas skulle med rätta se detta som ett fullständigt förräderi efter att de kämpat mot ockupationen i decennier.

Alla dessa villkor skulle behöva accepteras och försvaras av alla de palestinska fraktionerna, inklusive Hamas. Dessutom skulle den palestinska presidenten Abbas behöva driva igenom en avväpning av de olika palestinska grupperna under förhållanden där de i praktiken står under militärockupation.

"Århundradets avtal" är tvåstatslösningen från Osloprocessen 1993 dragen till sin mest absurda spets. Som marxister fördömde vi detta som en fälla för palestinierna redan då, och förklarade att det skulle leda till dagens mardrömslika situation.

Att acceptera detta "avtal" skulle innebära en kapitulation och ett förräderi mot miljontals palestinska flyktingars förhoppningar runtom i Mellanöstern, i Gaza, på Västbanken och i själva Israel.

Om någon del av det palestinska ledarskapet går med på detta kommer de att förlora det lilla förtroende som de palestinska massorna fortfarande har för dem, särskilt bland de unga som kommer att göra uppror mot dessa oacceptabla kapitulationsvillkor dikterade av den israeliska staten med USA-imperialismens fulla stöd.