Reformismens kris: klassamarbete och kompromisser

Krisen som inleddes 2008 avslöjade kapitalismen. Den inledde en process där miljontals unga och arbetare började ifrågasätta inte bara den så kallade "nyliberalismen", utan också kapitalismen själv. Men i stället för att driva vänstern till makten har kapitalismens kris lett till en kris inom vänstern. Vid första anblick verkar detta som en motsägelse, men om vi tittar under ytan ser vi att detta beror på den reformistiska politikens begränsningar i en period som den nuvarande.

[Source]

Vad är reformism? Reformismen definieras främst av sitt motstånd mot att bryta med kapitalismen. I stället föreslår den att arbetarklassens problem på ett eller annat sätt kan lösas genom att reformera systemet. Revolutionen blir på så vis onödig.

Vi marxister motsätter oss inte reformer, men i sig själva kan dessa inte uppnå den maktöverföring från kapitalistklassen till arbetarklassen som krävs. Ekonomin kommer att ligga kvar i kapitalisternas händer, och de kommer att försöka sabotera dessa reformer. Och det gäller särskilt i en tid som den nuvarande, då de inte har råd att låta vinstmarginalerna sjunka.

Världsmarknaden och den kapitalistiska ekonomin låter sig inte kuvas av lagar och regler. Reformisternas program som lovar så mycket fina saker, kan därför inte genomföras under kapitalismen. Detta är en avgörande skiljelinje mellan marxismen och reformismens olika varianter.

Ett förakt för teori

"Vad är det som är utmärkande för dessa milstolpar? Deras fientlighet gentemot 'teorin'. Och detta är helt naturligt, ty vår "teori", d.v.s. den vetenskapliga socialismens principer, ställer upp mycket fasta gränser både vad beträffar målen för vår kamp, de medel som skall användas, och sättet att kämpa på. Därför finner man hos dem, som endast jagar efter praktiska resultat, dylika ansträngningar att skaffa sig fria händer, d.v.s. att skilja "teorin" från praktiken och göra dem oberoende av varandra." (Sociala reformer eller revolution?)

Vid denna tidpunkt ville de "praktiska" socialdemokratiska representanterna rösta för liberala budgetförslag. Men här utgjorde den marxistiska teorin ett hinder. Denna teori plockades inte ur tomma luften, utan kom av att ha studerat arbetarrörelsens historia. Marxister har dragit vissa slutsatser baserat på erfarenheten från arbetarklassens kamp.

Efter Pariskommunen 1871 drog Marx och Engels slutsatsen att arbetarklassen inte kan ta den färdiga statsapparaten i besittning och använda den för egna ändamål. Arbetare kan inte ta över den borgerliga staten och använda den för att bygga socialism. Marx och Engels påpekade att Paris arbetare etablerade sin egen stat av nödvändighet, när de grep makten. Den här lärdomen har bekräftats flera gånger sedan dess men detta har inte stoppat reformisterna från att försöka lämna den kapitalistiska staten intakt, ofta med katastrofala resultat.

"Frågan om statens natur före och efter maktövertagandet är en av de avgörande kriterier som skiljer marxismen från alla andra tendenser inom arbetarrörelsen." (Trotskij)

Fördelen med teori (och där den blir till ett hinder för reformisterna) ligger i dess förmåga att vägleda oss att inte begå samma misstag om och om igen. Men reformister vill inte höra talas om de lärdomar vi kan dra från tidigare kamp eftersom detta tydligt begränsar politiska aktivitet.

Hela den reformistiska åskådningen bygger i allmänhet på att leta genvägar. Reformister vill bara anta uppgifter som kan utföras snabbt och inom kapitalismens ramar. Socialismen skjuts därför framtiden. De försöker hitta olika sorters reformer som kapitalisterna på ett eller annat sätt kan acceptera. På så sätt försöker de tvinga klasskampen att hålla sig inom ramarna för vad kapitalismen har råd med. Men hela poängen är att kapitalismen inte kan ge arbetarna en dräglig levnadsstandard, särskilt i den nuvarande perioden.

Den reformistiska lösningen kanske verkar som en enkel utväg. De flesta arbetare är praktiskt lagda och kommer att pröva den enkla vägen före den svåra. Detta baserar sig reformismen på: det faktum att det finns lager av arbetarklassen som ännu inte insett behovet av att förändra samhället. Snarare än att försöka höja klassens medvetenhet försöker de sälja enkla lösningar. I slutändan är det arbetarna som får betala.

Marxister har en annan metod. Vi säger som det är. När något inte går att uppnå under kapitalismen säger vi det. Som Marx och Engels förklarade i Kommunistiska Manifestet:

"Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål endast kan uppnås genom det våldsamma omstörtandet av all hittillsvarande samhällsordning."

Just den här sista punkten är det som reformisterna helst undviker att erkänna. Om det första steget är att säga att den socialistiska revolutionen är omöjligt eller onödig, är nästa logiska steg att säga att den socialistiska revolutionen inte är önskvärd. I de småborgerliga reformisternas ögon likställs revolution med våld, oroligheter och förstörelse. Mycket bättre då, tycker de, att låta ledarskapet säkert styra oss genom krisens stormande hav. I och med att reformisterna inte förstått revolutioners ursprung blir de motståndare till revolutioner när de väl uppstår. Detta är även fallet då de kommit till makten genom dessa revolutioner.

Dessa så kallade ledare försöker utnyttja situationen och hålla tillbaka rörelsen så gott de kan i väntan på lugnare, mer "normala" tider, då politiken uteslutande utövas av professionella politiker och kommentatorer.

Att rädda kapitalismen från sig själv

En trend bland reformister är att inbilla sig att staten kan lösa det kapitalistiska systemets problem. Det är alltså inte chockerande att deras ekonomiska favoritdoktrin är keynesianism. Keynesianismens hela poäng var dock just att förebygga socialism. Om man läser Keynes texter finner man precis den här idén svart på vitt (se till exempel hans The Economic Consequences of the Peace).

Det är just det här som reformisternas ansträngningar i slutändan leder till. Som Yanis Varoufakis, före detta finansminister vid grekiska Syrizaregeringen, formulerade det:

"Det är vänsterns historiska uppgift att vid just detta vägskäl stabilisera kapitalismen; att rädda den europeiska kapitalismen från sig själv och från de enfaldiga handhavarna av eurozonens oundvikliga kris." (Confessions of an erratic Marxist)

Argumentet lyder i stort sett att de borgerliga politikerna är dåliga förvaltare av kapitalismen, men att reformisterna, särskilt vänsterreformisterna, är bra på att förvalta kapitalismen. Dessa reformister påstår sig förstå hur man balanserar mellan arbetarnas och kapitalisternas krav, och hur man förbättrar samhället för både kapitalister och arbetare.

Eftersom han anser att en revolution i Grekland är omöjlig, drar Varoufakis slutsatsen att det måste vara hans roll att rädda kapitalismen. Hans argument är väldigt lika de Bernstein hade vid slutet på 1800-talet.

Corbynismens akilleshäl

Jeremy Corbyn, som står långt till vänster i brittiska Labourpartiet, vann partiledarvalet 2015 tack vare arbetarklassens massradikalisering efter åratal av nedskärningar. Han var dock varken marxist eller revolutionär. Trots sättet media porträtterar honom är han en mycket trevlig och vänlig individ, och när han kom till makten försökte han ständigt tillmötesgå partiets högerflygel. Detta var ett ödesdigert misstag.

Gång på gång har vi sett vänsterreformisterna följa ledningen från högerreformisterna, som i sin tur jagar liberalerna och de konservativa, alltså kapitalisternas partier. Detta leder till att politiken konstant går åt höger, vilket bekräftas i flera länder i skrivande stund.

Vänsterns ledarskap misslyckades eftersom de inte förstod att högern i grund och botten representerar den härskande klassens intressen inom Labourpartiet, och att den härskande klassen inte hade något som helst intresse av att låta Corbyn bli premiärminister. Därför motsatte sig även partiets högerflygel Corbyn som premiärminister.

Corbyn klarade inte av att hantera den här situationen. Han och hans allierade var inte redo att ta en avgörande strid mot partiets högerflygel. Han ställdes under enorm press och – det ska sägas – motstod den pressen mycket bättre än många andra ledare. Men i slutändan, efter fyra år som partiledare, hade han inte levererat något avgörande slag mot högern, fastän han hade ett överväldigande stöd från medlemmarna och de fackliga gräsrötterna.

Labourpartiets höger beter sig helt annorlunda. De känner stort självförtroende eftersom de har hela den härskande klassen bakom sig, och de vet om det. Trots deras hårda attacker mot vänstern försöker vissa inom partiets vänster fortfarande komma till en överenskommelse med den nya partiledaren Keir Starmer, och fortsätter be honom om "sammanhållning".

Corbynrörelsen ställdes inför liknande politiska problem i fråga om kapitalistklassen och den kapitalistiska ekonomin. Labourmanifestet 2017 var väldigt bra på många sätt. Det innehöll krav på många reformer och ställde till och med frågan om nationalisering och arbetarkontroll på dagordningen, om än på ett väldigt milt sätt.

Men John McDonnell, som vid tidpunkten var skuggfinansminister, kallade kapitalistklassen för "välståndsskapare" på TV! I Storbritannien, av alla ställen, där kapitalisterna är bland världens mest parasitära. Han gjorde dessa uttalanden fastän han vid andra tillfällen kallade sig själv "marxist". Även den mest grundläggande läsningen av Marx verk leder till slutsatsen att det är arbetarna som skapar värde.

Så ena sekunden är det kapitalisterna som är välståndsskapare, och nästa sekund är det arbetarna. I John McDonnells fall är denna utåt sett förvirrade inställning en medveten taktik för att vara alla till lags. Men i stället för att avväpna högerflygeln kunde en sådan taktik endast leda till Corbynrörelsens egna politiska avväpning och förvirring.

I slutändan var det försöket att kompromissa politiskt med högern i EU-frågan som fick rörelsen att rämna. Corbyn hade, helt korrekt, motsatt sig EU som en organisation för borgarklassen i åratal. Men under sina första månader som ledare kompromissade han på något som då måste ha verkat litet – att inte utmana Labourpartiets stöd för att stanna kvar i EU. Men det misstaget, som verkade så litet och som begicks under hans första månad som ledare för att undvika en sammandrabbning på den här frågan, kom att få förödande konsekvenser.

Väljarna röstade inte som Labourledarna eller etablissemanget hade förväntat sig. I slutändan blev Brexit hela Corbynrörelsens akilleshäl, vilket resulterade i att en hel sektion av Labourpartiets vänsterflygel tog ställning för EU, delvis eller till största del på grund av Corbyns ställningstagande. När folkomröstningens resultat var klart gav detta högern möjlighet att använda ställningstagandet för EU för att lansera otaliga attacker mot Corbyn. Det gick så långt att kampanjen för en andra folkomröstning till och med lanserades av partiets vänsterflygel, som omedvetet skadade Corbyns ledarskap.

Den huvudsakliga kampanjen för en andra folkomröstning i Storbritannien för två år sedan sponsrades direkt av kapitalisterna, men anställde corbynister! Denna kil drevs medvetet in i Corbynrörelsen för att splittra den, med Tony Blair och Alastair Campbell från högerflygeln i spetsen.

Från Syriza till Sanders

Andra rörelser på vänsterkanten har stött på liknande problem. Ta till exempel Bernie Sanders, som försökte vinna över Demokraterna. Trots att erfarenheten har visat varför detta var dömt att misslyckas.

Under sin valkampanj försökte Sanders hela tiden närma sig etablissemanget inom Demokraterna. Han följde alla spelets regler, trots att de hade riggats mot honom.

När de regler som redan fanns inte dög till att stoppa Sanders, hittade Demokraternas etablissemang helt enkelt på nya regler allt eftersom. Inför detta motstånd kapitulerade Bernie Sanders, med ursäkten om att man måste välja det "mindre onda". I förra valet gav han sitt stöd till Hillary Clinton, och nu till Joe Biden. Detta trots att varken Clinton eller Biden representerar arbetarklassen på något sätt: de är medvetna företrädare för kapitalistklassen.

Detta är uppenbart för allt fler amerikaner. Därmed har Sanders ansträngningar fallit platt. Rörelsen runt honom – och all den oerhörda entusiasm den genererade – har helt kollapsat. Det är uppenbart att Demokratiska partiet inte är en väg framåt.

Vi har redan nämnt Varoufakis idéer. När Syriza först kom till makten ansågs han stå till vänster om den regeringen. När regeringen ställdes inför nedskärningskraven från trojkan – Europeiska Kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – föredrog Varoufakis att avgå framför att skriva under på de nya åtgärderna. Men på det stora hela skiljde hans inställning sig inte särskilt mycket från den hos andra ledare som stödde förslaget.

Precis som Syrizaledaren Alexis Tsipras, trodde han att de kunde förhandla fram ett bättre avtal än tidigare. De trodde att den förra regeringen var dåliga förhandlare och att det var därför den tyska kapitalismen satt så oerhört tuffa nedskärningskrav på Grekland. Genom att vara lite mer hårdnackade i förhandlingarna, tänkte de sig att de skulle kunna säkra en bättre överenskommelse åt det grekiska folket. Det visade sig vara rakt igenom falskt.

Syrizas ledarskap underskattade kapitalistklassens fientlighet och oförsonlighet fullständigt. De gav mängder av förslag till kapitalisterna, där de lovade att se till att alla skulle få sina pengar tillbaka och att alla skulder skulle återbetalas. Men häri ligger själva problemet. De superrika har möjligheten att helt och hållet undvika att betala skatt, så antingen måste arbetare och fattiga betala genom nedskärningar, eller så förlorar kapitalisterna och långivarna pengar. Att lova att regeringen skulle respektera den kapitalistiska privategendomen, innebar oundvikligen i slutändan att acceptera att arbetarna skulle betala.

Varken deras förslag eller deras förhandlingsstrategi hade någon inverkan. De försökte sätta press på EU genom att organisera en folkomröstning. Det grekiska folket röstade ett rungande "nej", men Europeiska Unionen vek sig inte en centimeter. Tvärtom, när Tsipras återvände till förhandlingsbordet blev han erbjuden en ännu sämre överenskommelse.

Varför? Kapitalisterna behövde straffa Tsipras för att ha försökt mobilisera massorna mot EU. Det skulle sätta ett väldigt dåligt exempel om arbetarklassen fått något att säga till om gällande nedskärningspaketet. EU tänkte inte tillåta att den grekiska, spanska, eller italienska arbetarklassen fick en plats vid förhandlingsbordet.

Därför kapitulerade Syriza. Ställningstagandet är en direkt konsekvens av deras reformistiska perspektiv om att det inte finns något alternativ till kapitalismen. Accepterar man det kapitalistiska systemet, accepterar man också att skulder måste betalas tillbaka. Därmed måste man acceptera kapitalistiska nedskärningar, kapitalistisk åtstramningspolitik, och allt annat som kommer från detta faktum. Det krävde bara några månader med Syriza vid makten för att denna verklighet skulle ge sig till känna.

Podemos och nationsfrågan

I Spanien har vi exemplet Podemos, eller som det är känt efter sin sammanslagning: Unidas Podemos. När partiet uppstod gjorde det mycket radikalt oväsen och, stundtals, rörde det sig ganska långt åt vänster. Men när en möjlighet om att sitta i regeringen öppnades upp, svängde ledarna snabbt till höger för att verka "ansvarsfulla" i olika frågor.

En avgörande fråga var den om Kataloniens självständighet. Efter att först ha försvarat Kataloniens rätt till självständighet öppet och på så sätt fått massivt stöd i Katalonien och Baskien, övergav Podemos ledare i praktiken kravet vid folkomröstningen om katalansk självständighet 2017. Man ställde sig i praktiken på samma sida som den spanska 1978-regimen, som man tidigare mobiliserat mot. Socialistpartiet hade för sin del slutit en "kompromiss" med Spaniens reaktionära härskande klass på 1970-talet, där en del var att acceptera Spaniens villkorslösa enhet.

I allmänhet är nationsfrågan en stor svaghet hos reformisterna. När de tvingas ta ställning visar de sig helt inkapabla att att förstå skillnaden mellan till exempel Skottlands och Kataloniens strävanden, och den brittiska eller spanska kapitalismens reaktionära nationalism. Ledarna för skotska Labourpartiet insisterar faktiskt på att det är samma sak. De ser nationalismen öka i Skottland och England och likställer dem med varandra. Skotska människors rätt till självbestämmande värderas lika högt som Boris Johnsons och brexitörernas reaktionära program.

Reformismens kris

Det är vänsterledarnas politiska och teoretiska svaghet som gör vänsterpartierna helt oförmögna att möta kapitalismens kris. I stället för att bygga på det massiva ifrågasättandet av systemet, är reformismen som en fisk på torra land. Dessa två fenomen är tätt sammankopplade. Trotskij förklarade detta för länge sedan:

"Historiskt betraktad har reformismen fullständigt förlorat sin sociala grund. Utan reformer finns det ingen reformism, utan en välbärgad kapitalism inga reformer."

I Grekland blev PASOK helt förstört av sitt stöd för nedskärningspaketen. Partiet finns knappt kvar längre. Syriza har inte blivit lika hårt straffade men deras stöd har sjunkit massivt. Samma process pågår i franska socialistpartiet, som mött ett liknande öde efter har gjort den franska kapitalistklassens skitgöra.

Vänsterreformisterna har i slutändan inte något fundamentalt annorlunda att erbjuda. I praktiken erbjuder de en lite mer vänsterklingande version av samma program som högerreformisterna, ofta dold med mer fraser som låter vänster eller till och med marxistiska. Men om man inte kan leverera några reformer, är reformismen – och alla dess varianter – helt ologisk. Likväl kommer arbetare att försöka använda dessa partier gång på gång, och finna dem otillräckliga.

Marxister har alltid – och kommer fortsätta – att kämpa i arbetarrörelsen för en revolutionär klassbaserad ståndpunkt. I årtionden har vi slagits för marxismens idéer. Det är knappast ett sätt att skaffa vänner på, men det förblir vår plikt att tydligt förklara att reformismens metoder på lång sikt bara leder till nederlag och fördärv, samtidigt som vi försvarar varje konkret steg rörelsen tar. Genom erfarenhet, håller både ungdomar och arbetare på att dra samma slutsatser. Det är längs denna väg mänskligheten måste gå: vägen mot en socialistisk omvandling av samhället.

Join Us

Join the International Marxist Tendency and help build a revolutionary organisation to participate in the struggle for socialism worldwide!

In order to join fill in this form and we will get back to you as soon as possible.