Rasismen löser inget: Förbered för klasskamp

Den mest rasistiska, nationalistiska och verklighetsfrånvända valrörelsen i mannaminne lär nu krönas av en regering med just sådan politik: Försämra för arbetare och skyll det på invandrare. Men all rasistisk hets i världen kan inte dölja de oerhörda problem som arbetare står inför. Vi måste förbereda för klasskamp. 

[Source]

Ställda inför en avgrundsdjup kris för kapitalismen är borgarklassen i desperat behov av ett par trygga händer att anförtro den politiska makten till. Kollapsen för de etablerade partierna kunde därför inte komma mer olägligt.

Moderaterna har sedan början av 1900-talet varit den härskande klassens viktigaste politiska vapen. Nu har man petats ned från platsen som Sveriges näst största parti, som man haft sedan 1979.

De delar av borgarklassen som oroar sig för den ilska som en regering med SD skulle kunna framkalla har förfärat fått se på när Socialdemokraterna och Moderaterna förlorat ännu mer av sin väljarbas till SD. Socialdemokraterna ökade visserligen något i jämförelse med förra valet, men ser gjorde ändå  sitt näst sämsta val sedan införandet av allmän rösträtt. 

Förtroendet för de “förnuftiga” och “sansade” politikerna i den så kallade “politiska mitten” kan närmast beskrivas som en kollaps. Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna tappar alla jämfört med förra valet, och Miljöpartiet gör ännu ett uselt val.

Det är inte svårt att se varför. De erbjuder inget alternativ till den förda politiken. I de kommuner och regioner man varit med och styrt har man genomfört stora nedskärningar och privatiseringar. I Vilhelmina, där Centerpartiet varit drivande bakom att lägga ned byaskolor, har partiet tappat 18 procent, och mönstret går igen i kommun efter kommun.

De enda som egentligen gör ett bra val och går framåt är Sverigedemokraterna, som till skillnad från de gamla partierna fortfarande inte ses som ansvariga för de årtionden av försämringar som drabbat arbetarklassen.

Ökade klassklyftor

Sedan 1980-talet har klassklyftorna ökat dramatiskt i Sverige. Sverige har gått från att vara ett av världens mest jämlika länder till det land i världen där dollarmiljardärerna har störst tillgångar i relation till ekonomin som helhet. Överallt ser man följderna av kapitalismens kris: inom vården, skolan, bostadsmarknaden och arbetsmarknaden.

Under pandemiåren motsvarade övertidsarbetet för sjuksköterskorna vid de fem största sjukhusen hela 450 heltidstjänster, och övertiden har i år bara fortsatt att öka. Nio av tio bor i kommuner med bostadsbrist och enligt en ny rapport från Arbetet är arbetslösheten mer än tre gånger högre i särskilt utsatta områden jämfört med resten av landet.

Ovanpå det ser vi stigande inflation, boräntor och elpriser som riskerar att utlösa en ny lågkonjunktur. Enligt Stockholms handelskammare kommer 1,1 miljoner hushåll att ha elräkningar på 85 000 kronor under oktober till mars. Enbart inflationen och de ökade räntorna kan i sig leda till uppemot 100 miljarder i ökade kostnader för hushållen om boräntan når 4 procent. 

Det sköra läget illustreras av att var femte person i Sverige uppger att de inte skulle klara en oförutsedd utgift på 12 000 kronor. Det är därför inte förvånande att antalet elskulder hos Kronofogden ökat med 20 procent på bara sex månader och att utlåningen hos Pantbanken slår alla tidigare rekord när många tvingas låna för att betala månadens räkningar. 

Men inget av detta var fokus under valrörelsen. Lösningarna på de stora problemen lös med sin frånvaro i alla valdebatter. Även delar av medelklassen börjar få det svårt att få ekonomin att gå ihop, och många förstår att politikernas förslag om ekonomisk kompensation till hushåll bara rör sig om småduttande här och där. Fler och fler frågar sig onekligen: vad spelar det för roll vad jag röstar på?

Som en bonde, som fick chansen att ställa en fråga till partiledarna under Aftonbladets valdebatt, förklarade: 

”Ingen hade bäst svar. Det talades mycket om det dyra bränslet och hur man kan göra det billigare. Men även om det var helt gratis skulle det inte räcka med det nuvarande kostnadsläget. Det stöd som jordbruket fått är bara konstgjord andning på en döende näring. Inget av partierna hade något bra svar på detta. Är detta deras bästa så räcker det inte. Ska vi ha kvar svenskt jordbruk krävs mer än snack. Vi kan inte bedriva jordbruk på ideell basis.”

Två högerblock: rasismen som ledmotiv

Som vi tidigare förklarat, stod väljarna inför två block med högerpolitik. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet lovade visserligen att “ta tillbaka kontrollen över välfärden”. Men Socialdemokraterna har suttit vid makten under 20 av de senaste 28 åren och har aldrig gått från ord till handling. 

Hela valrörelsen dominerades av en tävling mellan Socialdemokraterna, högern och Sverigedemokraterna om vem som kan göra livet svårast för flyktingar och alla som bor i “utsatta områden”, i jakt på att visa att de kan vara hårdast mot gängkriminella. 

Ju längre in i valrörelsen, desto giftigare retorik och mer extrema förslag kom från partierna. Liberalerna föreslog att tvååringar ska kunna språktestas och därefter tvångsomhändertas av staten om deras svenska bedöms undermålig. Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Tobias Andersson twittrade en bild på ett tunnelbanetåg i Stockholm prytt med SD-reklam: ”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul”. 

Sverigedemokraternas förslag har inkluderat gryningsräder för att hitta flyktingar utan uppehållstillstånd, utvisning av hela familjer om en person begått ett brott och "asocial livsstil" (läs arbetslös eller sjukskriven) som grund för utvisning. Kristdemokraternas Ebba Busch har naturligtvis inte velat vara sämre och har kritiserat polisen för att de inte sköt skarpt mot upploppen efter Paludans turné i Sverige. Hon ville se “minst hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare”. 

Socialdemokraterna har för sin del redan genomfört stora delar av sitt 34-punktsprogram mot gängkriminalitet, där bland annat en utredning tillsatts för att undersöka möjligheterna att ge polisen rätten att använda "hemliga tvångsmedel" (övervakning, avlyssning, dataavläsning) även utan konkret brottsmisstanke. De tillfälliga inskränkningarna av asylrätten från 2015 har gjorts permanenta och nya regler har införts, som tillägget i EBO-lagen, där asylsökande bosatta i utsatta områden förlorar rätten till bidrag.

Kronan på verket är integrationsminister Ygemans uttalanden om att Sverige borde ta efter de danska ghettolagarna, med maxgränser för hur stor andel som ska få ha utländsk bakgrund eller låg inkomst i ett område. Detta skulle naturligtvis kräva folkomflyttningar utan like, men syftet med sådana uttalanden är inte att lösa några problem (annat än för ministrar som är rädda att förlora sitt jobb). Syftet är, liksom för andra partier, att vinna röster genom att dölja den egna arbetarfientliga politiken.  

Liberalernas Johan Pehrson var ovanligt ärlig i en intervju med Sveriges Radio om varför hans parti börjat samarbeta med SD:

“Jag kan bara konstatera att partierna på ytterkanten har växt medan vi andra partier har varit oförmögna att lösa centrala samhällsproblem, då tenderar det att vara så att det finns partier som växer som säger att allt är typ invandrarnas fel, någon annan säger att det är de rikas fel.”

Tyvärr är det dock ingen som säger att det är de rikas fel. Både Socialdemokraterna och högern har genomfört stora försämringar som bidragit till att öka klassklyftorna under de senaste 40 åren. Och varken högern eller Socialdemokraterna vill minska de klassklyftorna eftersom det innebär att man måste ta pengar ifrån kapitalisterna. Båda är inställda på att fortsätta föra en högerpolitik, på att föra den politik som gynnar de svenska kapitalisternas intressen.

De senaste årens regering, S i allians med MP, C (och i stor utsträckning även V) har varit den mest högervridna S-ledda regeringen någonsin. De har sänkt skatterna, inskränkt strejkrätten, sett till att en försämring av anställningstryggheten drivits igenom och planerat att införa marknadshyror. Nu för de Sverige in i Nato, rustar upp den svenska militären, utvisar kurder till Turkiet och ökar vapenexporten. Samtidigt har Magdalena Anderssons främsta budskap i valrörelsen varit behovet av breda överenskommelser. Det har inte funnits en enda fråga där hon inte velat få till stånd en överenskommelse med Moderaterna. 

Det finns ett oerhört missnöje med högerpolitiken och högervridningen av Socialdemokraterna, men det finns inga partier som är beredda att föra fram ett alternativ till den. Därför behöver både högern och Socialdemokraterna använda rasismen för att avleda missnöjet från dem själva. För att inte arbetare ska inse att problemen beror på kapitalismen och politikernas högerpolitik gör de sitt bästa, ivrigt påhejade av deras lakejer i borgerlig media, för att hetsa en del av arbetarklassen mot en annan: de med utländsk bakgrund. 

Det säger sig självt att detta skulle gynna Sverigedemokraterna som för första gången lyckats bli näst största parti efter Socialdemokraterna. Det blir bara mer och mer obegripligt för många arbetarväljare varför Socialdemokraterna är så måna om att samarbeta med Moderaterna men inte kan tänka sig att göra upp med SD, när de i allt väsentligt har anammat deras politik och retorik. 

Många arbetare har dragit slutsatsen, att de andra partierna helt enkelt inte går att lita på. En del har köpt den rasistiska propagandan om att det är “invandringens kostnader” som orsakat nedskärningarna i välfärden. Andra verkar helt enkelt vara så förbannade på Socialdemokraterna och deras högervridning, att de gått över till SD vilket kunde ses i Uppdrag gransknings avsnitt "De nya Socialdemokraterna". Att SD står för en ännu värre högerpolitik har de ännu inte förstått.  

Med denna oerhörda nationalistiska och rasistiska hets är det inte märkligt att det nybildade partiet Nyans fått stort genomslag i storstädernas förorter. I kommunvalet visar preliminära siffror att Nyans fått 31 procent i valdistriktet Rosengård centrum i Malmö och 25 procent i Svarte Mosse i Göteborg. 

Detta är ett parti som medvetet riktar sig till muslimer och försöker vinna röster på den extrema islamofobin som de utsätts för dagligen, med förslag som separata badtider för kvinnor, förbud mot att bränna koranen och förbud mot teckningar av profeten Muhammed. De för också fram klassiska vänsterkrav som fler billiga hyresrätter och försöker på så sätt framställa sig som ett “vänsterparti”, trots att deras grundare är en före detta Centerpartist. 

Detta är ett av många uttryck för den ökade polariseringen, som i grunden bottnar i de ökade klassklyftorna och skärpningen av motsättningen mellan klasserna, men som tar sig förvirrade och reaktionära uttryck på grund av bristen på alternativ till vänster. 

Vänsterpartiets högervridning straffar sig

Missnöjet med högerpolitiken gjorde att Vänsterpartiet hade alla förutsättningar att nå stora framgångar. Förra sommaren nådde V en toppnotering på 13,3 procent. Varför? För att de för en gångs skull satte ner foten i frågan om fri hyressättning vid nyproduktion, och faktiskt höll vad de lovade. Det visar vad folk vill ha: ett parti med djärva krav som står upp för sin politik. Men V-ledningen drog den motsatta slutsatsen. 

Istället för att rikta sig till arbetarklassen pratar man om samarbete med industrin, investeringar och svensk konkurrenskraft. Man har gjort allt för att ta avstånd från de antikapitalistiska delarna i partiprogrammet. I TV4 Nyhetsmorgon tidigare i år förklarade Nooshi Dadgostar att programmet var "gammalt" och därför "definitivt inte det som vi går på val på", något hon senare upprepade under SVT:s partiledarutfrågning den 28 augusti. Deras valkampanj var den mest intetsägande och urvattnade någonsin med valplakat som “Nooshi 2022: Andra lovar, vi agerar” eller “Med modet att förändra”. Och ju närmare valet man har kommit desto mer har man talat om att sitta i regering med Centerpartiet. 

“Inga röda linjer och ultimatum”, ”Jag kommer få sätta mig ner och förhandla”, “Jag kommer förstås att få ge bort saker” så löd det när Dadgostar blev intervjuad i DN om att sitta i regering med Centerpartiet

Den hårda tonen när man fällde regeringen är som bortblåst, och med det stödet från väljarna. Man ses inte längre som ett alternativ till den rådande politiken och straffas därefter. Från toppnoteringen på 13,3 procent har stödet halverats till 6,7 procent, ett sämre resultat än vid valet 2018. 

Steg för steg har de tonat ned sina krav eller helt slutat att prata om dem. Krav som sex timmars arbetsdag med bibehållen lön eller förbud mot bemanningsföretag lyfts numera aldrig. Frågan om vinster i välfärden lät de Socialdemokraterna kapa. Även om Dadgostar ofta kritiserade vinsterna i vård, skola och omsorg under valdebatter var det otydligt vilka konkreta förslag de ville lägga fram. Det självklara hade varit att kräva förstatligande av alla privata företag inom välfärdssektorn, utan kompensation till ägare som blivit miljonärer och miljardärer på att plundra vård, skola och omsorg på resurser som borde gått till barn, sjuka och äldre. 

Även när det gäller de höga elpriserna hade man kunnat förvänta sig krav på återreglering av elmarknaden och ett slut på det kaos som marknaden orsakat. Men Vänsterpartiet är inte mer villiga än Socialdemokraterna att ta kapitalisternas egendom ifrån dem. Att 100 företag står för 70 procent av världens utsläpp, borde användas som argument för att förstatliga dessa under arbetarkontroll och för behovet av en planerad ekonomi för att lösa klimatkrisen. För Dadgostar blir det istället ett argument för att man måste ge mer pengar till kapitalisterna för att ställa om sin produktion.

Under både pandemin och kriget i Ukraina har Vänsterpartiet lydigt slutit upp bakom regeringens retorik om behovet av nationell enhet. På pappret är Vänsterpartiet fortfarande emot ett Nato-medlemskap. Men de har samtidigt sett till att kratta manegen för ett sådant genom att högljutt sluta upp bakom den antiryska och USA-vänliga propagandan. Istället för att förklara att den svenska kapitalismen har sina egna imperialistiska intressen i konflikten med Ryssland och avslöja Nato, röstade man för vapen till Ukraina och för ökade militäranslag. När tre riksdagsledamöter för Vänsterpartiet protesterade mot överenskommelsen med Erdogan under Almedalen genom att stå med de kurdiska organisationerna PKK:s, YPG:s och YPJ:s flaggor, tog Dadgostar avstånd från agerandet genom att säga att hon inte sanktionerat det.

Denna högervridning har nu straffat sig. Visserligen ökade partiet sitt stöd marginellt i storstäderna. Men potentialen var mycket större, inte minst i förorterna. Rösterna som gått till Nyans hade kunnat gå till Vänsterpartiet. Inför den oerhörda rasistiska hetsen borde Vänsterpartiet varit det parti som ledde motoffensiven. Men V-ledningen gjorde det till en politisk strategi under valet att i stort vara tysta i frågan för att försöka vinna röster på glesbygden. Men detta misslyckades totalt. Istället tappade Vänsterpartiet medan Sverigedemokraterna gjorde stora framsteg i de tidigare så starka röda fästena i Norrland. 

Resultatet av högervridningen av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är att arbetarklassen stått utan alternativ till det rasistiska giftet i valet. 

Bygg för socialism!

Sverige går in i en period av kris, instabilitet och klasskamp. Många arbetare kommer att drabbas hårt av den ekonomiska krisen med stigande elpriser, inflation och räntor. Många familjer har det redan svårt att få ekonomin att gå ihop. Redan i januari berättade en pensionär för GP om den ohållbara situationen: 

“Jag får frysa och äta sämre mat. För min nyopererade man är kylan det värsta – när vi vaknar är det mindre än 18 grader i lägenheten. Men vi har inte råd att ha på mer än elementet i badrummet … Jag duschar var fjärde dag. Och ändå har jag elräkningar på 4 000 kronor.”

Detta är bara början. I den här situationen har arbetarklassen inget annat alternativ än att kämpa tillbaka. Arbetarrörelsens ledning har länge gjort allt för att hålla tillbaka klasskampen med rekordfå strejker under det senaste årtiondet, men konsekvensen av det är att de också förlorat mer och mer av den auktoritet de en gång hade. Den auktoriteten byggdes upp under efterkrigstiden när kapitalismen faktiskt förmådde leverera förbättringar för arbetarklassen. De senaste årtiondena har LO-ledningen istället hjälpt kapitalisterna att hålla tillbaka löneökningarna, medan S genomfört försämringar och nedskärningar. Det minskade förtroendet för arbetarrörelsen har än så länge huvudsakligen tagit sig uttryck på ett förvrängt sätt genom det ökade stödet för Sverigedemokraterna. 

Men det är bara en tidsfråga innan missnöjet svämmar över och ledningen blir oförmögen att hålla tillbaka klasskampen. Redan nu pratar LO:s chefsekonom om att det blir svårt att hålla tillbaka lönekraven i avtalsrörelsen på grund av tryck underifrån. Särskilt om vi inte längre har en regering ledd av Socialdemokraterna, utan en högerregering med SD som största parti, som är inställd på att gå till frontalangrepp mot arbetarklassen: med mer nedskärningar, privatiseringar och attacker mot arbetarklassen – kombinerat med en enorm rasistisk hets. 

Denna hets har redan lett till en del motreaktioner, som vi såg under Black lives matter demonstrationerna sommaren 2020 och på förvirrade sätt med upploppen i samband med Rasmus Paludans turné i våras och tidigare upplopp i förorterna. Detta är bara en försmak av vad som komma skall. Rasismen är borgarklassens och politikernas främsta sätt att avleda uppmärksamheten från kapitalismens problem. En situation där Sverigedemokraterna håller i taktpinnen – i eller utanför regeringen – kommer att provocera fram en motreaktion vi ännu inte sett motstycke till. Ilskan sjuder under ytan bland arbetare i förorterna. 

Rasismen kan inte heller fungera som avledningsmanöver hur länge som helst. Rasistisk hets kan inte betala elräkningar, trolla fram hyresrätter med låga hyror eller höja pensionerna. Förr eller senare gör sig klassintressena gällande.

Den principlösa Ulf Kristersson är säkert hoppfull inför att sannolikt få chansen att stärka sin personliga prestige som ledare för den mest högerinriktade regeringen i modern tid. Men hans karaktäristiskt självbelåtna småleende kan snart svepas bort av en mäktig huvudvärk. Med en allt hårdare kris kan uppgiften att regera med stöd av både SD och L mycket väl visa sig bli en omöjlig ekvation. Fler regeringskriser står på dagordningen.

Om de senaste åren präglats av en ökad turbulens, är det inget i jämförelse med de kommande åren. Det “lugna stabila Sverige” kommer att förvandlas till sin motsats. 

Grunden till det är den återvändsgränd som det kapitalistiska systemet befinner sig i. Inga av de stora problemen vi ser idag har några inomkapitalistiska lösningar. Klimatkrisen, krisen i välfärden och ökande fattigdom kräver kapitalismens avskaffande. Det finns bara en väg ut som inte är på arbetarklassens bekostnad, och det är en socialistisk revolution. Kapitalismen kommer fortsatt att gå från den ena krisen till den andra och i varje nytt stadium kommer det vara världens arbetare och fattiga som betalar priset. Valet vi står inför är socialism eller barbari. 

I den period av klasskamp som vi står inför behövs ett verkligt revolutionärt alternativ som kan visa vägen ut ur det mörker som kapitalismen innebär. Det är det vi bygger i Revolution och IMT. Det finns ingen tid att förlora. Gå med oss i kampen.