Till frågan om dialektiken

Den dialektiska materialismen är vår karta och kompass för att förstå klasskampen. I Till frågan om dialektiken ägnar Lenin särskild uppmärksamhet åt dialektikens viktigaste lag: motsatsernas enhet.


[Source]

Tudelningen av det enhetliga och kunskapen om dess varandra motsägande beståndsdelar (se citat ur Filon om Herakleitos i början av 3:e delen ["Kunskap"] av Lassalles "Herakleitos") är dialektikens väsen (en av "väsentligheterna", ett av de huvudsakliga, om inte det huvudsakliga kännetecknet eller grunddraget). Just så ställer också Hegel frågan...

Riktigheten hos denna sida av dialektikens innehåll måste prövas genom vetenskapens historia. Denna sida av dialektiken ägnas vanligen (exempelvis hos Plechanov) inte tillräcklig uppmärksamhet: motsatsernas identitet tages som en summa av exempel ["till exempel sädeskornet", "till exempel urkommunismen". Det gör också Engels. Men "för att göra det allmänförståeligt" ...], och inte som kunskapslag (och lag för den objektiva världen).

  • I matematiken + och –. Differential och integral.
  • I mekaniken verkan och motverkan.
  • I fysiken positiv och negativ elektricitet.
  • I kemin förening och dissociation av atomer.
  • I samhällsvetenskapen klasskamp.

Motsatsernas identitet (måhända rättare sagt: deras "enhet"? ehuru skillnaden mellan uttrycken "identitet" och "enhet" i detta fall inte är särskilt väsentlig. I viss mening är båda riktiga) betyder att erkänna (upptäcka) de motsägande, varandra uteslutande, motsatta tendenserna i alla naturföreteelser och naturprocesser (själslivet och samhället inbegripna). Betingelsen för kunskapen om alla processer i världen i deras "självrörelse", i deras spontana utveckling, i deras levande tillvaro, är kunskapen om dem som motsatsernas enhet. Utvecklingen är motsatsernas "kamp". De två grundläggande (eller de två möjliga? eller de två som iakttages i historien?) uppfattningarna om utvecklingen (evolutionen) är: utvecklingen som förminskning och förstoring, som upprepning, och utvecklingen som motsatsernas enhet (det enhetligas tudelning i varandra uteslutande motsatser och växelförhållandet mellan dessa).

Vid den första uppfattningen om rörelsen undanskymmes självrörelsen, dess drivande kraft, dess källa, dess motiv (eller denna källa förlägges till det yttre – gud, subjektet etc.). Vid den andra uppfattningen riktas huvuduppmärksamheten just på kunskapen om "själv"-rörelsens källa.

Den första uppfattningen är död, fattig, torr. Den andra är levande. Endast den senare ger nyckeln till allt varandes "självrörelse", endast den ger nyckeln till "sprången", till "avbrotten i kontinuiteten", till föremålens "förvandling till sin egen motsats", till det gamlas förintande och det nyas uppkomst.

Motsatsernas enhet (sammanfallande, identitet, likaverkan) är betingad, temporär, förgänglig, relativ. Kampen mellan de varandra uteslutande motsatserna är absolut, så som utvecklingen, rörelsen är absolut.

N.B. Skillnaden mellan subjektivism (skepticism och sofistik etc.) och dialektik består bland annat däri, att i (den objektiva) dialektiken även skillnaden mellan det relativa och det absoluta är betingad (relativ). För den objektiva dialektiken ingår det absoluta också i det relativa. För subjektivismen och sofistiken är det relativa endast relativt och utesluter det absoluta.

Marx analyserar i Kapitalet till en början det enklaste, vanligaste, huvudsakligaste, mest allmänna, det alldagligaste, miljarder gånger förekommande förhållandet i det borgerliga (varu-) samhället: varuutbytet. Analysen upptäcker i denna synnerligen enkla företeelse (i denna det borgerliga samhällets "cell") alla det moderna samhällets motsättningar (respektive fröet till alla motsättningar). Den fortsatta framställningen visar oss dessa motsättningars och detta samhälles utveckling (både tillväxt och rörelse) i summan av dess enskilda delar, från dess början till dess slut.

Detta måste också vara metoden för framställningen (respektive studiet) av dialektiken överhuvud (ty det borgerliga samhällets dialektik är hos Marx endast ett specialfall av dialektiken). Börja med det enklaste, vanligaste, mest allmänt förekommande etc., med första bästa godtyckliga sats: trädets löv är gröna, Johan är en människa, Karo är en hund och så vidare. Redan här har vi (som Hegel genialt har anmärkt) dialektik: det enskilda är allmänt ...

Således är motsatserna (det enskilda står i motsats till det allmänna) identiska: det enskilda existerar inte på annat sätt än i det sammanhang, som leder till det allmänna. Det allmänna existerar endast i det enskilda, genom det enskilda. Varje enskilt är (på ett eller annat sätt) allmänt. Allt allmänt är (en del eller en sida eller det väsentliga) av det enskilda. Allt allmänt omfattar endast tillnärmelsevis alla enskilda föremål. Allt enskilt ingår endast ofullständigt i det allmänna och så vidare, och så vidare. Allt enskilt är genom tusentals övergångar förenat med ett annat slag av enskilda (ting, företeelser, processer) och så vidare. Redan här finns element, frön, begrepp av nödvändigheten, av det objektiva sammanhanget i naturen och så vidare. Tillfälligt och nödvändigt, företeelse och väsen är här redan förhanden, ty då vi säger: Johan är en människa, Karo är en hund, detta är ett löv och så vidare, så utelämnar vi en rad kännetecken som tillfälliga, avskiljer vi det väsentliga från det som synes och ställer det ena mot det andra.

På detta sätt kan man (och skall man) i varje godtycklig sats liksom i en "cell" upptäcka fröna till alla dialektikens element och sålunda påvisa, att dialektiken är utmärkande för all mänsklig kunskap överhuvud. Och naturvetenskapen visar oss (och det måste återigen visas med det enklaste godtyckliga exempel) den objektiva naturen med just samma egenskaper, det enskildas förvandling till allmänt, det tillfälligas till nödvändigt, övergångarna, skiftningarna, motsatsernas inbördes sammanhang. Dialektiken är just (Hegels och) marxismens kunskapsteori: just denna "sida" av saken (det är inte en "sida" av saken, utan sakens väsen) har Plechanov – för att nu inte tala om andra marxister – inte uppmärksammat.

* * *

Kunskapen framställs i form av en rad cirklar både av Hegel (se Logiken) och av naturvetenskapens moderne "gnoseolog" (kunskapsteoretiker), eklektikern och fienden till hegelianismen (som han inte förstått!) Paul Volkmann ...

  • "Cirklar" i filosofin: [är kronologi ifråga om personer nödvändig? Nej!].
  • Den antika: från Demokritos till Platon och till Herakleitos dialektik.
  • Renässansen: Descartes mot Gassendi (Spinoza?).
  • Den nyare: Holbach – Hegel (via Berkeley, Hume, Kant).
  • Hegel – Feuerbach – Marx.

Dialektiken som en levande, mångsidig (med ett evigt ökande antal sidor) kunskap med ett otal schatteringar av varje närmande till verkligheten (med ett filosofiskt system, som ur varje schattering växer fram till ett helt) – det är dock ett omätligt rikt innehåll i jämförelse med den "metafysiska" materialismen, vars största brist består i oförmågan att tillämpa dialektiken på "Bildertheorie" [återspeglingsteorin], på kunskapsprocessen och kunskapsutvecklingen.

Den filosofiska idealismen är endast nonsens, sett ur den grova, enkla, metafysiska materialismens synpunkt. Ur den dialektiska materialismens synpunkt är däremot den filosofiska idealismen en ensidig, överdriven, ... utveckling (uppblåsning, ansvällning) av ett drag, en sida, en gränslinje inom kunskapen, till ett absolut, som är lösryckt från materien, från naturen, gudomliggjort.

Idealism är klerikalism. Riktigt. Men den filosofiska idealismen är ("rättare sagt" och "dessutom") vägen till klerikalismen genom en av schatteringarna av människans oändligt komplicerade (dialektiska) kunskap.

Människans kunskap är inte (respektive beskriver inte) en rät linje utan en kurva, som i högsta grad närmar sig en serie av cirklar, en spiral. Varje brottstycke, varje fragment, varje liten bit av denna kurva kan förvandlas (ensidigt förvandlas) till en självständig, hel, rät linje, vilken (om man inte ser skogen för trädens skull) sedan leder till träsket, till klerikalismen (där den förankras genom de härskande klassernas klassintresse). Rätlinjighet och ensidighet, träaktighet och förbening, subjektivism och subjektiv blindhet, voilà [se där] idealismens kunskapsteoretiska rötter. Och klerikalismen (= den filosofiska idealismen) har självfallet kunskapsteoretiska rötter, den saknar inte jordmån, den är obestridligen en hanblomma, men en hanblomma, som växer på den levande, fruktbara, sanna, kraftfulla, allsmäktiga, objektiva, absoluta, mänskliga kunskapens levande träd.