Wall Street-kraschen och den stora depressionen: en historisk lärdom

Coronaviruset har utlöst den kanske djupaste krisen för kapitalismen någonsin. Under de branta fallen våren 2020 drog många paralleller till den stora depressionen på 1930-talet, med en kollaps i den globala produktionen och tiotals miljoner arbetslösa. Även om varje kapitalistisk kris har sina egna särdrag, finns det många lärdomar från den stora depressionen för dagens revolutionärer. Vi går återigen in i en stormig period av kris, instabilitet och stigande klasskamp.


[Source]

Slutet av 1920-talet uppvisade en oöverträffad hysteri av spekulation på de amerikanska börserna. År 1928 var det inte ovanligt att priset på vissa aktier steg med tio, femton eller till och med tjugo procent på en dag. Så länge marknaden var på väg upp ville alla som hade pengar att investera vara med i händelsernas mitt.

Även om vissa varnade för farorna med en bubbla så ville ingen hoppa av medan allting fortfarande gick bra. Miljarder dollar lånades ut till investerare för att köpa aktier, ofta med samma aktier som säkerhet för lånen. Så länge priserna steg var alla nöjda.

Men varje bubbla måste förr eller senare spricka. En allmän sänkning av priserna påbörjades i september 1929, då marknaden nådde sin topp. Fredag den 18 oktober noterades stora förluster på börsen i New York. Förlusterna skulle bara bli värre de närmaste dagarna.

På morgonen den "svarta torsdagen", den 24 oktober, inleddes den verkliga paniken. Investerare låg på knä för att kunna sälja sina aktier till nästan vilket pris som helst. Aktier i vissa företag gick inte alls att sälja. När man insåg att en katastrof var på gång skyndade sig de ledande Wall Street-bankernas direktörer att uttrycka sitt stöd till marknaden. Detta lugnade ned saker och ting i några dagar.

På måndagen var kollapsen på nytt i full gång. Inget stöd i från bankerna kunde hålla tillbaka de brustna fördämningarna. I själva verket rusade bankerna iväg för att dumpa sina egna innehav, för att på så sätt kunna rädda sig själva.

Nästa dag, tisdagen den 29 oktober, var den värsta försäljningsdagen i Wall Streets historia. Under dess första 30 minuter med handel såldes 33 miljoner aktier. Dow Jones industriindex föll 30 punkter och utplånade alla vinster som gjorts under det senaste året. På två dagar sjönk indexet med 23 procent. Bubblan hade slutligen spruckit.

Fallet fortsatte fram till den 13 november, då indexet stängde vid 198 – nästan 50 procent under det högsta i september. Indexet nådde botten i juli 1932. Vid den tidpunkten låg Dow Jones index på 42, jämfört med sin topp i september 1929 på 381 – en förlust på 89 procent på tre år. Återhämtningen var så svag att det dröjde ända fram till år 1937 innan den klättrat tillbaka till nivån i från november 1929.

Irving Fisher, en ledande ekonom, uppgav vid den tidpunkten att kraschen helt enkelt var "en stor olyckshändelse", orsakad av "panikpsykologi". Även om det kanske var avsett att lugna nervösa investerare, så var detta en förklaring som inte förklarar någonting.

"Det glada tjugotalet"

År 1900 uppgick USA:s samlade förmögenhet till 86 miljarder dollar. 1929 hade detta ökat till 361 miljarder dollar. Detta var eran då de första miljardärerna uppkom, som Rockefeller och Carnegie, som konsoliderade monopol som nästan omfattade hela industrier som olja och stål. Av de 300 000 företagen i USA kontrollerade drygt 200 nästan 50 procent av de samlade tillgångarna.

Under högkonjunkturen 1924 till 1929 ökade de industriella vinsterna med 156 procent. Under samma period tredubblades emellertid priset på industriaktier. Så även om ekonomin expanderade, så steg aktiekurserna mycket snabbare än vad de kunde förväntas ge i form av utdelningar på aktierna. Med andra ord ökade det fiktiva kapitalet enormt. Orsaken var en växande överproduktion som gjort det mer lönsamt att spekulera på börsen än att investera i verklig produktion.

I grund och botten beror kapitalismens kriser på att produktionen är organiserad för profit och endast profit. Denna profit kommer från det mervärde som produceras av arbetarklassen, alltså det som blir över efter det att man fått sin lön. Men för att kapitalisterna ska kunna inkassera denna profit måste de först sälja de varor som arbetarklassen har producerat.

Sett till ekonomin som helhet, om arbetarklassen producerar allt värde, men bara får en bråkdel av detta värde i form av löner, vem kommer då faktiskt att kunna köpa alla dessa producerade varor?

Ett sätt för kapitalismen att övervinna denna begränsning är att expandera marknaden. Från slutet av 1800-talet gjorde USA just detta genom att direkt eller indirekt kolonisera stora delar av Latinamerika och andra länder som Filippinerna. Men eftersom varje imperialistisk makt gör samma sak nås till slut gränsen för denna expansion.

Ett annat sätt är investeringar i fler maskiner, råvaror och infrastruktur, alltså varor som inte direkt konsumeras av arbetarklassen och som ökar produktiviteten. Detta löser dock inte problemet, utan lyfter det bara till en högre nivå. För att det ska vara lönsamt att använda denna utökade produktionskapacitet måste fler varor produceras. Dessa måste sedan själva hitta en marknad.

I slutet av 1920-talet avtog därför kapitalinvesteringarna, eftersom marknaderna blev mättade. Till och med under högkonjunkturens topp var den oanvända produktionskapaciteten ända upp till 20 procent. Varför skulle man investera i att utöka produktionen när det blivit olönsamt att använda den redan befintliga kapaciteten?

För det tredje används krediter (lån) för att artificiellt öka konsumenternas köpkraft. Detta gjordes på 1920-talet, både internationellt genom att pengar lånades ut till andra länder för att de skulle kunna köpa amerikanska varor; och inom landet genom den ökande användningen av avbetalningsplaner för att kunna köpa inhemska varor.

Men användningen av krediter har sina gränser. Så småningom måste låntagaren betala tillbaka lånet – och med ränta. Det är ett sätt att tillfälligt expandera dagens marknad på bekostnad av framtidens.

Alla dessa medel kan bara försena det oundvikliga: en överproduktionskris. Detta är ett fenomen som är unikt för kapitalismen, det vill säga en kris förlamar ekonomin eftersom alltför många saker produceras; inte för många saker för att tillgodose människors behov, utan för många saker för att kunna säljas lönsamt på marknaden.

I början av 1929 fanns det tecken på att systemet nått sina gränser. Siffrorna för den amerikanska bilproduktionen, en nyckelindustri, illustrerar detta tydligt. Produktionen minskade från 660 000 enheter i mars 1929 till 440 000 i augusti. I november, efter det att börskraschen hade börjat, sjönk produktionen till 169 500 och sedan till 92 500 i december. Det var tydligt att de lönsamma marknaderna ebbade ut. Systemet nådde sina gränser.

Depression

Krisen på Wall Street fick snabbt återverkningar på resten av ekonomin. Aktiekursernas kollaps innebar att lån som tagits för att köpa aktier "på marginalen" snabbt återkallades. Krediter som tidigare användes för att stärka högkonjunkturen fick nu motsatt verkan. I stället blev man tvungen att återbetala skulder som man inte kunde betala. Vågen av uteblivna avbetalningar på skulder ledde till en kris i banksystemet.

Eftersom det inte fanns någon federal försäkring för bankinsättningar innebar en kollaps för en bank att man förlorade alla sina sparade medel. Därför blev det vanligt med bankrusningar, där många försökte ta ut sina pengar. Mellan 1929 och 1933 kollapsade över 9000 amerikanska banker.

När både efterfrågan och krediten frös inne, gjorde investeringarna det också. Miljoner arbetare blev arbetslösa eftersom de inte längre kunde utnyttjas lönsamt. Detta ledde till en ond cirkel där efterfrågan kollapsade ytterligare och en våg av företagskonkurser. Amerikanska riksbankens index för industriproduktion sjönk från 110 år 1929 till 57 år 1932 – ett fall på nästan 50 procent. Kapacitetsutnyttjandet sjönk från i genomsnitt 84 procent under tjugotalet till en lägsta nivå på 42 procent år 1932.

Det enda sättet för den härskande klassen att eliminera denna "överkapacitet" var att stänga fabrikerna och sänka priserna. Detta ledde till deflation i ekonomin, eftersom de arbetslösa inte hade råd att köpa någonting. De som kunde var ovilliga att köpa någonting i dag eftersom priserna kunde bli lägre i framtiden. Deflationen innebar också att räntorna på skulder blev relativt sett dyrare, vilket ytterligare drabbade ekonomin.

Internationellt utlöstes en kedja av inställda skuldavbetalningar, när borgenärerna krävde tillbaka lånen i guld. Samtidigt försökte stormakterna minska sina handelsunderskott genom att öka sin export. I själva verket försökte de vältra över krisbördan på andra länder. USA försökte skydda sin inhemska marknad genom att höja tullarna kraftigt i juni 1930. Detta fick i sin tur en förödande inverkan på ekonomierna i Europa.

För att underlätta exporten devalverade länderna sina valutor genom att lämna guldstandarden. Storbritannien lämnade först i september 1931, följt av USA år 1932. En våg av konkurrenshöjande devalveringar följde. Effekten var att världshandeln kollapsade, vilket hjälpte till att omvandla nedgången till en global depression. Mellan 1929 och 1932 minskade den amerikanska exporten med 69 procent, medan importen minskade med 70 procent. Arbetslösheten i världen nästan tredubblades till cirka 40 miljoner arbetare.

Kokpunkten

År 1929 var redan 1,5 miljoner amerikaner arbetslösa (cirka tre procent av arbetskraften). Detta steg till uppskattningsvis 13 miljoner i mars 1933 (inga officiella register fördes), ungefär 25 procent av alla arbetare. 34 miljoner amerikaner var i familjer där ingen hade fast heltidsanställning. Utan ett federalt trygghetssystem tvingades arbetarna att vända sig till den begränsade hjälp som fanns att få från välgörenhet eller drabbas av svält.

Miljontals kunde inte betala hyran och blev hemlösa, för att sedan behöva resa landet runt på jakt efter arbete. Blivande husägare fastnade också i krisen. Uppskattningsvis 844 000 intecknade bostadshus (som inte var gårdar) drabbades av tvångsförsäljning, av totalt fem miljoner i landet. Hundratusentals hamnade i det som blev känt som "Hoovervilles" – kåkstäder byggda av skrot av kartong, trä och metall på övergiven mark, namngivna efter den amerikanske presidenten.

Kapitalisterna försökte återställa lönsamheten genom att sänka lönerna och öka antalet arbetade timmar. Slavfabriker ("sweatshops") dök upp överallt. Svältlöner var vanliga, liksom barnarbete. Många arbetade 60 till 70 timmar per vecka.

Hoovers åtagande om en balanserad budget innebar att de offentliga utgifterna under denna period faktiskt minskade. Eftersom skatteintäkterna hade kollapsat måste de offentliga utgifterna minskas. Och till skillnad från i dag fick bankerna lov att kollapsa, vilket innebar insättarnas sparade medel utplånades.

Utan ett socialt trygghetssystem hade grunden lagts för en social explosion. I städerna började de fattiga att organisera sig. Råd för arbetslösa inrättades över hela landet, vanligtvis ledda av kommunister. De organiserade människor för att kunna motsätta sig vräkningar, samt satte press på hjälpkommissionen för att garantera att familjer fick hjälp.

Från 1931 och framåt stormade hundratals eller ibland tusentals arbetslösa arbetare fabriker för att kräva arbete, eller regeringsbyggnader för att kräva mat och husrum. På landsbygden, där priserna sjunkit med mer än 50 procent, gick förhållandena mot uppror. Vintern 1932 blev ett utbrett fenomen att stora grupper av beväpnade bönder samlades för att förhindra utmätningar och vräkningar. Blockader organiserades för att förhindra att billiga grönsaker fördes in till städerna, vilket annars hotade de lokala bönderna.

I januari 1933 varnade Edward O'Neal, ledare för lantbrukarnas fackliga organisation "Farm Bureau Federation", en senatskommitté om att "om inte något görs för den amerikanska bonden, så kommer vi att ha en revolution på landsbygden inom mindre än tolv månader".

I allt högre grad började arbetarna att organisera självhjälpsgrupper för att kringgå marknadens begränsningar. I Pennsylvanias koldistrikt till exempel grävde tiotusentals arbetslösa gruvarbetare små schakt på företagens egendom, lastade illegalt brutet kol till städerna och sålde det sedan under marknadspriset.

När presidentvalet närmade sig i november 1932 nådde ett skikt inom den kapitalistiska klassen slutsatsen att det var nödvändigt att byta tillvägagångssätt, för att kunna rädda systemet i från sig självt.

Rexford Tugwell, en av arkitekterna till Den nya given, New Deal, sammanfattade situationen:

"Jag tror inte att det är för mycket att säga, att vi den 4 mars [överlämnandet av regeringsmakten från Hoover till Roosevelt] ställdes inför ett val mellan en ordnad revolution – en fredlig och snabb avvikelse från gamla uppfattningar – och ett våldsamt och oordnat störtande av hela den kapitalistiska strukturen."

Den nya given (New Deal)

Franklin D. Roosevelt besegrade Hoover i en jordskredsseger i presidentvalet 1932 och inledde omedelbart ett program med omfattande reformer. Dessa hade till syfte att stabilisera det ekonomiska systemet – vid valet hade banksystemet praktiskt taget kollapsat – och lugna de växande upproriska känslorna över hela landet.

Byråer inrättades för att göra utbetalningar av kontanter till de som hotades av svält. Pengar avsattes för att köpa upp "överskottsmat" från ruinerade jordbruksområden som skulle delas ut i städerna. På samma sätt köptes "överskottskläder" upp som skulle delas ut till de fattiga.

Det mesta av de sociala insatserna tillhandahölls dock genom så kallade "nödhjälpsarbeten". Många organisationer bildades för att anställa miljontals arbetare i bygg- och bevarandeprojekt – fast dock inte med full lön. Bland de som kan framhållas var Väg- och vattenbyggnadsverket ("Civil Works Administration", CWA) och Verket för offentliga arbeten ("Public Works Administration", PWA). Man uppskattar att 80 procent av all offentlig byggnation i USA från 1933 till 1937 finansierades av PWA.

Andra åtgärder som vidtogs för att stabilisera kapitalismen inkluderade stöd till industrin ("National Industrial Recovery Act", NIRA) i juni 1933, vilket bland annat inkluderade minimilöner, en maxgräns för arbetsdagen och avskaffa barnarbete. För första gången i USA:s historia infördes också ett rikstäckande system med arbetslöshetsersättning och ålderspension.

Detta var naturligtvis progressiva åtgärder sett ur arbetarklassens synvinkel. Men vi måste vara tydliga med att dessa åtgärder vidtogs av en kapitalistisk regering och i sista hand låg i den kapitalistiska klassens intresse som helhet. De var ett tyst erkännande av att marknaden hade misslyckats och att statliga ingripanden i ekonomin var nödvändiga.

Följder

Syftet med New Deal var att rädda kapitalismen. Roosevelt sammanfattade detta själv 1936:

"Ingen i USA tror mer bestämt än jag på systemet med privat affärsverksamhet, privat egendom och privata vinster ... Det var denna administration som räddade systemet med privata vinster och fritt företagande efter att det hade förts till ruinens brant."

För en majoritet av arbetarklassen och fattiga i USA gick förhållandena från att vara riktigt dåliga till enbart dåliga. Vid sin höjdpunkt sysselsatte de offentliga arbetena bara en fjärdedel av den totala mängden arbetslösa. Arbetslösheten under 1930-talet sjönk aldrig under åtta miljoner. Minimilönerna under denna period räckte bara till det mest nödvändiga. De som fick bistånd – antingen genom program med nödhjälpsarbeten eller försörjningsstöd – hade det ännu värre.

Men USA:s BNP steg med 34 procent mellan 1933 och 1937. Idén – lanserad av John Maynard Keynes – att regeringen kunde lyfta kapitalismen ur krisen genom statliga utgifter, verkade övertygande. En stor nackdel med detta tillvägagångssätt var dock att regeringen själv inte hade några pengar. Den fick antingen hämta in dem genom skatterna – därmed gnaga på själva den efterfrågan den försökte utöka – eller låna in dem, vilket ökade underskottet.

Efter att nyligen ha vunnit presidentvalet 1936 började därför Roosevelt 1937 att skrota hjälp-programmen. Denna politik lyckades minska det federala budgetunderskottet från 5,1 procent år 1936 till 0,1 procent år 1938. Men avstängningen av det konstgjorda andningen till ekonomin ledde till ett dramatiskt fall i den ekonomiska aktiviteten. Det avgörande problemet med brist på lönsamma marknader kvarstod. Produktionen nådde inte 1929 års nivå förrän år 1941, då arbetslösheten fortfarande var 10 procent.

Till och med Keynes själv påpekade att New Deal misslyckades med att få ett slut på depressionen:

"Det tycks politiskt omöjligt för en kapitalistisk demokrati att organisera utgifter på den nivå som är nödvändig för att göra de storslagna experiment som skulle bevisa min argumentation – förutom under krigsförhållanden."

Det var faktiskt just andra världskriget som slutligen skulle få ett slut på depressionen: för det första tack vare att arbetslösheten absorberades genom att folk kallades in till militären och genom krigsproduktionen; och för det andra genom att överproduktionen eliminerades genom en global förstörelse av produktivkrafter.

Klasskamp

I takt med att krisen utvecklades övergick den första chocken till ilska. Människor började ifrågasätta varför de svalt samtidigt som livsmedel fick ruttna på åkrarna. Eller varför de blev hemlösa när tusentals hem stod tomma. Trotskij sammanfattade läget 1932 på följande sätt:

"Krisåren har kastat och kastar tillbaka det internationella proletariatet under en hel historisk period. Missnöje, önskan om att undkomma fattigdom, hat mot exploatörerna och deras system, alla dessa känslor som nu undertrycks och vänds inåt på grund av skrämmande arbetslöshet och statligt förtryck, kommer att tvinga sig upp till ytan med fördubblad energi vid de första verkliga tecknen på en återhämtning inom industrin."

Det var just detta som började hända efter det att ekonomin började förbättras. År 1933 strejkade tre gånger så många arbetare som året innan. Men den verkliga vändpunkten var 1934, som såg en explosion av industriell stridsvilja. Innan 1934 gällde de flesta strider främst redan organiserade arbetare som strejkade för att förbättra (eller försvara) sina löner och arbetstid. Nu blev rätten att få organisera sig och ett erkännande av rätten att arbeta fackligt det centrala i strejkerna.

Arbetarnas självförtroende ökades delvis av en bestämmelse (kapitel 7a) i den nyligen godkända nationella lagen för industriell återhämtning. Detta gav arbetarna "rätten att organisera sig och att förhandla kollektivt genom representanter utsedda efter eget val".

Men trots att denna rättighet fanns på papperet ignorerades den rutinmässigt av kapitalisterna. De tog stöd av polisen, domstolarna och gäng av inhyrda kriminella för att kunna slå ned strejkerna med våld.

En serie stora strejker utvecklade sig på våren 1934. I Minneapolis – en viktig stad när det gällde distribution – organiserade lastbilschaufförerna en massiv strejk med krav på ett erkännande av transportarbetarnas fackförening Teamsters. Efter fyra månader och med flera våldsamma sammandrabbningar – vid ett tillfälle sköt polisen 67 strejkande arbetare och dödade två – gav arbetsgivarna till slut med sig.

I San Francisco förvandlades en strejk av hamnarbetarna ("Longshoremen") för ett fackligt erkännande till en generalstrejk i juli 1934. Arbetsgivarna gav vika för fackets krav. På ett annat håll spreds en strejk bland 325 000 textilarbetare i den amerikanska södern snabbt över hela landet. I mitten av september hade 421 000 textilarbetare gått med i strejken – innan Roosevelt ingrep.

Men många av strejkerna 1934, särskilt de inom massproduktionsindustrin, misslyckades. För det mesta berodde det på konservatismen inom ledningen för American Federation of Labour (AFL) och dess politik att organisera arbetare enligt yrkesförbundsprincipen. När exempelvis gummiarbetare i Akron i Ohio startade en fackförening på fabriksbasis, delade AFL-ledningen upp arbetarna i 19 separata avdelningar baserade på yrken. En sådan uppdelning var livsfarlig.

Men detta förändrades under trycket från hundratusentals arbetare inom massaproduktionsindustrin som under loppet av åren 1934 till 1935 började organisera sig. År 1935 inrättade AFL Kommittén för industriell organisering; för att organisera arbetare efter bransch, det vill säga där alla arbetare på varje enskild arbetsplats ingick tillsammans. Kommittén mötte dock fortfarande motstånd från ett skikt inom ledningen för AFL och bröt sig därför ur AFL i november 1935 för att bilda Congress for Industrial Organisation (CIO).

CIO:s tillväxt var spektakulär. Fyra år efter grundandet organiserade de fyra miljoner arbetare. Dessa inkluderade inbrytningar gjorda inom bilindustrin, stål, gummi och slakterierna. Till och med tjänstemän och lantarbetare skyndade sig att gå med i facket. Uppenbarligen hade en militant stämning byggts upp inom den amerikanska arbetarklassen, som desperat letade efter ett uttryck.

Ökningen av kamplusten återspeglades i de strejkande arbetarnas förändrade taktik. I mitten av 1930-talet började strejkande arbetare att ockupera sina fabriker för att förhindra användning av strejkbrytare. Denna taktik med "sittstrejker" spred sig snabbt. 1936 pågick 48 sittstrejker. 1937 hade detta stigit till 477, inklusive betydande strider vid General Motors och Chryslers fabriker – där arbetarna vann och deras fackliga organisation erkändes av företaget.

Under fyra år från 1933 till 1937 ökade den totala andelen arbetare organiserade i USA från 7,8 procent till 21,9 procent. Men trots den enorma potential som fanns för att utnyttja denna stridsvilja i en politisk kamp för socialism, så släpade det fackliga ledarskapet fortfarande långt efter.

Trots den ökande kampviljan bland medlemmarna på verkstadsgolvet, så gav de fackliga ledarna – inklusive de i det nyligen bildade CIO – strikta order till sina medlemmar om att inte delta i sittstrejker. John Lewis – CIO:s ordförande – skröt inför arbetsgivarna att "ett CIO-avtal är tillräckligt skydd mot sittstrejk, liggstrejk och alla andra slags strejk". Politiskt uppmuntrade de arbetarna att stödja det kapitalistiska Demokratiska partiet, i stället för att leda kampen för att skapa ett arbetarparti med massanslutning.

Under denna period upplevde trotskisterna i USA en betydande tillväxt. Från omkring 100 medlemmar 1929 ökade deras medlemskap till omkring 1000 år 1936. Ett år senare hade de omkring 2000 medlemmar. Även om de skulle spela en viktig roll i strider som transportarbetarstrejken i Minneapolis 1934, så var de i slutändan för små för att bli en dominerande kraft under denna period.

Lärdomar

I dag vill den härskande klassen och deras apologeter betona att den nuvarande krisen helt enkelt är ett resultat av covid-19. Men på 1930-talet framfördes ett liknande argument för att helt enkelt skylla depressionen på Wall Streets spekulativa överdrifter.

I verkligheten var både covid-19 och spekulationen på Wall Street helt enkelt de händelser som utlöste systemets inbyggda kris. I grunden var båda kriserna resultatet av alla de motsättningar som byggts upp till en brytpunkt under den föregående perioden.

För det andra är en depression inte ett drama i en akt; och den innebär inte heller en permanent nedgång. Det kan finnas perioder av stabilisering (som i början av 1930) eller till och med delvis återhämtning (som 1933–37). Den återhämtning som skett efter coronapandemins utbrott våren 2020 var till stor del tack vare statliga räddningsåtgärder. Faktum är att många borgerliga ekonomer – inklusive den engelska riksbanken – förutspår den värsta depressionen på över 300 år.

För det tredje, såsom framgår av New Deal, kommer den härskande klassen att göra stora ansträngningar för att rädda det egna systemet när den anser det vara nödvändigt. Detta syns i dag genom de biljoner som regeringarna runt om i världen spenderar för att ge systemet konstgjord andning. Men alla dessa åtgärder har sina begränsningar.

Den keynesianska underskottsfinansieringen under New Deal löste inte krisen under den stora depressionen. Och med statsskulder på skyhöga nivåer som ett resultat av den tidigare krisen år 2008, så finns det i dag begränsat utrymme för stora keynesianska projekt. Mer troligt är utsikten om statsbankrutter, eftersom statsskulderna blir omöjliga att betala. Massiva åtstramningar kommer att stå på dagordningen.

För det fjärde kommer sådana dramatiska händelser oundvikligen att leda till djupgående förändringar i medvetenheten. I alla kriser är det arbetarklassen och de fattiga som får stå för räkningen.

På 1930-talet tog det flera år från det att krisen började innan vi såg ett utbrott av facklig kamp. I dag kommer en sådan period sannolikt att bli mycket kortare, med tanke på den enorma ilska som har byggts upp i arbetarklassen under det senaste årtiondet.

Slutligen kommer den oundvikliga ökningen av klasskampen att leda till omvandlingar av arbetarklassens massorganisationer – fackföreningarna och de politiska partierna. Det är troligt att den befintliga fackliga ledningen antingen kommer att pressas långt åt vänster, till följd av tryck underifrån, eller bli ersatt av ett mera militant skikt.

Arbetarpartierna kommer sannolikt att se en snabb utkristallisering av en vänsterflygel i ett visst läge, eller att hamna i kris. I länder där de traditionella arbetarpartierna blockerar arbetarklassens utveckling kan nya partier eller formationer snabbt uppkomma.

Under dessa förhållanden kommer mycket bredare lager att vara öppna för revolutionära idéer. De marxistiska styrkorna kan snabbt utvecklas från små grupper till att bli en faktor i ett avgörande skede. Grunden läggs för den världsomspännande socialistiska revolutionen.

Join Us

Join the International Marxist Tendency and help build a revolutionary organisation to participate in the struggle for socialism worldwide!

In order to join fill in this form and we will get back to you as soon as possible.