Colombia: Därför vann vänstern presidentvalet

Colombia har en lång historia av hänsynslöst förtryck mot allt som ens kan verka vänster: kommunister, vänsteraktivister och till och med alltför “radikala” liberaler. Därför är det inget mindre än ett jordskred att vänsterns kandidat Gustavo Petro segrat i presidentvalet med 50,48 procent av rösterna, mot högerpopulisten och miljonären Rodolfo Hernandez.

[Source]

Få länder är lika ökänt svårt för vänstern att arbeta i som Colombia. Även den mest ljumma kritik av den härskande klassen möts inte sällan med hot, våld eller rena avrättningar.

Petros föregångare, tidigare reformistiska presidentkandidater, har inte sällan mött det sistnämnda. Mordet på Jorge Eliecer Gaitan 1948 blev startskottet på ett tioårigt inbördeskrig, och lade grunden till dagens infekterade konflikt mellan gerillagrupper, knarkkarteller och den colombianska staten.

Fackliga och sociala aktivister utsätts dagligen för hot och våld. Bara i år har nära 100 aktivister antingen mördats eller försvunnit. USA och västimperialismen har länge understött det brutala våldet i Colombia eftersom landet är bland deras starkaste allierade i Sydamerika.

Men 2021 gick arbetare och unga ut i enorma demonstrationer över hela landet, vilka senare kulminerade i en tre månader lång generalstrejk. Detta blev dödsstöten för Uribismen, den reaktionära nationalism med vilken presidenterna Álvaro Uribe och Ivan Duque regerat de senaste två decennierna. Det enda som räddade Duque kvar efter generalstrejken var det fackliga ledarskapets demoralisering av rörelsen.

För de mer tänkande delarna av borgerligheten var detta en väckarklocka. Alejandro Gaviria, dåvarande socialminister, menade i London Financial Times att: “Vi sover på toppen av en vulkan. Missnöjet är stort. Det vore bättre att ha en kontrollerad explosion med Petro än att korka igen vulkanen. Landet kräver förändring.”

Lärdomarna från 2018

Gustavo Petro blev under 80-talet känd som ledare för den ”revolutionära”, foco-inspirerade gerillagruppen M-19. Gruppen blev ett nationellt namn 1985 då man under två dagar höll hela landets högsta domstol gisslan. Petro (som inte deltog personligen) arresterades för vapenbrott samma år och började i fängelset allt mer distansiera sig från gerillataktiken. Idag har hans kamouflage bytts till kostym.

Petro gick till val på ett program för omfattande reformer: nationalisering av olje- och gruvindustrin, nationalisering av skola och sjukvård, och storskaliga jordreformer. Presidentkampanjen var Petros tredje, och från sitt senaste försök 2018 verkar han dragit några viktiga lärdomar.

Ett viktigt första steg mot segern var bildandet av Pacto Historico, en allians av de största vänsterpartierna i landet. Medlemmarna i Pacto Historico står i allmänhet till vänster om Petro, och hans val av Francia Marquez till vicepresidentkandidat var framförallt en eftergift till denna falang. Marquez har varit öppen kritisk till ledarskapet inom Pacto Historico och hennes kandidatur skrämde bort det liberala partiets ledare från alliansen.

Till skillnad från 2018 förlitade man sig denna gång mer på mobiliseringen av en folkrörelse och mindre på den borgerliga demokratin. Man organiserade bland annat så kallade vittneskommitéer, lokalt förankrade valobservatörer, i syfte att stärka valresultatets legitimitet. Man genomförde en nationell mobilisering av soffliggare, alltså de väljare som avstod från att rösta i den första omgången. Trots uppmaningar från diverse “valstrateger” och självutnämnda experter att vattna ur programmet och blidka någon abstrakt ”mittenväljare” kunde Pacto Historico konsolidera sitt stöd, bygga tillit till rörelsen och vinna över ännu fler. Med tanke på den tunna segermarginalen kunde fler kompromisser säkerligen ha kostat dem segern.

Kompromisser med borgarklassen

Men en svaghet är Pacto Historicos program. Nationaliseringskraven till trots liknar det på många sätt Petros urvattnade program från 2018. I den andra omgången 2018 annonserade Petro bland annat att jordreform inte skulle innebära exproprieringar, en avsevärd eftergift. Han har också vacklat i abortfrågan och ibland uttryckt att han stödjer rätten att bestämma över sin egen kropp, ibland att oönskade graviditeter bör lösas genom förebyggande insatser i skolan. Detta öppnar upp för kompromisser i ett aktuellt lagförslag gällande avkriminaliseringen av abort.

Ledarskapet i Pacto Historico har också varit en bromskloss. Under valkampanjen läckte flera videoklipp ut (s.k. “Petrovideos”) där ledare för Pacto Historico diskuterade hur man bäst skulle kunna vinna över rika väljare och vinna stöd från diverse finansbolag. Nu efter valet hävdar också Petro att han kanske ”måste”, på samma sätt som Boric i Chile och Castillo i Peru, förhålla sig till sammansättningen av parlamentet (som domineras av högerpartierna) och göra eftergifter högerut.

Petros kampanj, likt andra reformistiska kampanjer, försöker ha kakan och äta den hel. Å ena sidan måste den föra fram ett radikalt program för bestående, materiella förändringar för att vinna över landets arbetare, bönder och unga. Samtidigt vattnar man ur allt radikalt innehåll i programmet i syfte att lugna den härskande klassen. Men vad som till ytan kan verka som en “pragmatisk” anpassning är bara kontraproduktivt i praktiken. Den colombianska oligarkin kommer dubbla stödet för sina gamla representanter, samtidigt som vacklande och oklarheter bara leder till demoralisering i de egna leden.

Problemet, i grund och botten, handlar om reformismens ovilja att föra klasskamp utanför kapitalismens och den borgerliga demokratins ramar. Reformismen i Latinamerika har genom historien alltid visat sig vara en återvändsgränd, en tillfällig paus innan reaktionen och den härskande klassen grupperat om sig.

Från Petro till socialism!

Petro är ett tecken på vad vi kan vänta framöver i Latinamerika. Missnöjet med den härskande klassen är utbrett. Stora uppror, protester och strejker bryter ständigt ut över hela regionen, nu senast i Ecuador där rörelsen börjar visa revolutionära förtecken. Bara de senaste åren har den reaktionära högern i Chile, Peru, Honduras, Bolivia med flera, snuvats på presidentposten av vänstern.

Men uppsvinget för vänstern i Latinamerika bygger inte på den ena eller andra presidenten eller kampanjen, utan på kampviljan bland regionens förtryckta klasser. Det faktiska genomförandet av Petros program kommer kräva klasskamp. Liksom i Bolivia och Venezuela kommer varken landets härskande klass eller imperialistmakterna tyst se på när deras tillgångar hotas. De kommer att slåss med näbbar och klor för att säkra sina intressen. Med ett krig som skapat en global oljekris kommer Petros krav på att nationalisera olje- och gruvindustrin sannolikt möta särskilt hårt motstånd.

Man kan inte genomföra programmet och samtidigt göra eftergifter till borgerligheten. Vikten av Petros kampanj ligger i dess förmåga att mobilisera och skola breda lager av klasskämpar. Den har onekligen gjort landets förtryckta klasser mer politiskt självsäkra, vilket är ett gott tecken. I slutändan kan de bara förlita sig på sina egna styrkor.

Petro har vunnit en historiskt seger – låt oss inspireras av och bygga på den i kampen för socialism!