Ett gott nytt år – för vissa

Alan Woods, redaktör för Marxist.com, tar en titt på världens turbulenta tillstånd i början av 2021. Kapitalismen är i en djup kris. En handfull miljardärer berikar sig själva medan den stora majoriteten av befolkningen kläms mellan coronapandemin och fattigdom. Men marxister är fortfarande optimistiska. Arbetare och unga har börjat sträcka på sina muskler i förberedelse för kommande strider.


[Source]

"Han som skrattar har inte ännu hört de dåliga nyheterna." – Bertolt Brecht

"Hope springs eternal in the human breast". De hyllade orden från den brittiska 1700-talspoeten Alexander Pope innehåller en djup sanning om det mänskliga psyket. I slutändan är det hoppet som får oss att fortsätta kämpa. Det är det som håller oss uppe genom livets kval och motgångar.

Även i de mörkaste stunderna, när vi känner oss överväldigade av svårigheter från alla håll, är det denna envisa tro att saker så småningom kommer att bli bättre som ger oss den styrka vi behöver för att fortsätta leva, och kämpa, även när alla odds verkar vara emot oss.

Men vad skulle hända om allt hopp försvann? En värld utan hopp är sannerligen en mörk plats. En sådan värld skulle vara omöjlig att leva i. Om man tar ifrån folk deras hopp och framtidstro, tar man ifrån dem allt som återstår av deras värdighet och mänsklighet.

När man förlorar hoppet finns bara ett enda möjligt svar kvar, och det svaret är desperation. Folk kan reagera med desperation på flera olika sätt. Kort sagt finns det två möjliga vägar för dem att gå. Den ena är vägen till passivitet, apati och slutsatsen att livet inte är värt att leva. Men det finns en annan väg. Människor är väldigt envisa och kommer inte frivilligt att dra slutsatsen att det inte finns någon lösning. Den andra vägen är vägen till revolution.

Gott nytt år?

Vid tolvslaget på nyårsafton är det tradition att önska sina vänner och sin familj ett gott nytt år. Detta år är inget undantag. Pope hade verkligen rätt: hope springs eternal in the human breast.

Som vanligt höjde vi alltså våra glas och önskade alla ett lyckligt, hälsosamt och framgångsrikt år, i hopp om att 2021 skulle bli bättre än 2020. Det kan ju trots allt inte bli sämre!

Men ändå, men ändå... med handen på hjärtat, hur många av oss trodde verkligen på denna optimistiska förutsägelse? För om sanningen ska fram så finns det väldigt lite empiriska bevis för att det skulle vara fallet.

Pandemin härjar fortfarande bortom kontroll, och utsätter miljontals människor för onödigt elände och död. Det totala antalet fall av covid-19 på världsskala i slutet av 2020 var 82.421.447. Och det totala antalet dödsfall var 1.799.076.

Det råder inga tvivel om att de officiella siffrorna är en avsevärd underskattning av situationen. Vem kan exempelvis på allvar lita på Indiens officiella statistik över antalet som har dött i denna hemska sjukdom?

Det räcker att hänvisa till den uppenbara förfalskningen av statistik för att minimera antalet dödsfall av covid-19 i Storbritannien och andra så kallade "utvecklade" länder för att understryka denna poäng.

Och eftersom virus inte tar någon hänsyn till några nationsgränser är inte ens de rikaste länderna besparade. Några av de värsta siffrorna kommer från USA, där Florida just nu utgör epidemins epicenter.

Ett sjukhus i Los Angeles var så överbelastat med fall av covid-19 att de tvingades vårda patienter i en souvenirbutik. Sådant är läget i världens rikaste land.

En klassfråga

Trotskij sade en gång, med hänvisning till den store filosofen Spinozas ord, att vår uppgift är: "varken att gråta eller skratta, utan att förstå".

Vi får hela tiden höra att vi står inför samma fiende, en hänsynslös och osynlig fiende vid namn covid-19. "Vi sitter alla i samma båt" – denna falska och hycklande paroll som de rika och mäktiga använder för att försöka avleda oss från det uppenbara faktum att den pågående pandemin också är en klassfråga.

Det är helt enkelt inte sant att "alla sitter i samma båt". Tvärtom. Pandemin har blottat de djupa klyftorna mellan fattiga och rika, den verkliga avgrunden som delar upp samhället mellan dem som är dömda att bli sjuka och gå en hemsk död till mötes, och dem som klarar sig undan.

Och hack i häl på pandemin kom den djupaste ekonomiska krisen i modern tid. Krisen i världsekonomin har drabbat USA hårt. 40 miljoner amerikaner registrerade sig som arbetslösa under pandemin. Som vanligt är det de fattiga som lider mest.

2019 rapporterade Fed att fyra av tio amerikaner inte hade tillräckligt med pengar på sina bankkonton för att täcka oförutsedda utgifter på 400 dollar. Och under de första månaderna av 2020 försämrades situationen dramatiskt.

Oroade över vilka konsekvenser situationen skulle få, tvingades den härskande klassen att ta till nödåtgärder. Staten, som enligt teorin om den fria marknaden endast ska spela liten eller ingen roll i ekonomin, blev nu det enda som höll kapitalismen vid liv.

I mars godkände amerikanska lagstiftare över 2.400 miljarder dollar i stöd till företag och hushåll, i ett försök att lätta den ekonomiska kris som drabbade miljontals familjer. Men egentligen spenderades majoriteten av pengarna på slösaktiga bidrag till de rika. Trots det gick de pengar som faktiskt gavs till arbetslösa utan tvekan till att lätta på krisen för de fattigaste och mest utsatta lagren av samhället.

Men stödpengarna har börjat sina sedan sommaren, och flera viktiga program – inklusive stöd till arbetslösa så kallade gigarbetare och folk som varit arbetslösa i över sex månader – var tänkta att upphöra i slutet av december. I takt med att regeringen drar in sitt stöd går allt fler människor utan tillräckligt med mat och hamnar efter med hyran och andra räkningar.

Hunger i USA

Många människor befinner sig nu i en desperat situation. Efter att ha förlorat sina jobb riskerar de nu även att förlora sina hem. De har ingen inkomst och har inte nog med pengar för att sätta mat på bordet. I världens rikaste land går miljontals familjer hungriga.

Livsmedelsosäkerheten har fördubblats sedan förra året och är nu på den högsta nivån sedan 1998 när mätningarna började. Var åttonde amerikan rapporterade att de ibland eller ofta inte hade tillräckligt med mat i november enligt en ny undersökning.

San Fransisco-Marin Food Bank, som har sin verksamhet i en av de rikaste länen i USA – San Fransisco och Marin – har behövt servera över 60.000 hushåll, vilket är dubbelt så många som innan pandemin. Den 14 december rapporterade BBC News:

"Även om hunger inte är ett nytt fenomen i Amerika, så har pandemin haft en stor inverkan. Livsmedelsosäkerhet har blivit ett problem på nationell nivå som påverkar även de rikare regionerna.

Sedan tidigt i november, inte långt från Trump National Golf Club i Virginia, i ett område som brukade ha bland de lägsta antalet hungrande i hela landet, har Loudoun Hunger Relief gett mat till mellan 750 och 1100 hushåll per vecka – en genomsnittlig ökning per vecka med 225 procent jämfört med innan pandemin.

'Vi såg folk som aldrig tidigare hade behövt den här typen av hjälp förut,' säger chefen Jennifer Montgomery.

Det var uppenbart att de verkligen befann sig en eller två löner bort från att hamna i allvarliga problem."

"Min stolthet har försvunnit"

Ta Omar Lightner, en 42-årig lastbilschaufför i Florida. Ha förlorade jobbet i februari på grund av pandemin. Sedan dess har han levt på sina besparingar, i ett motell i Jacksonville med sin fru och sina barn. Deras pengar håller snabbt på att ta slut.

"Jag hade 22.000 dollar sparade när vi först checkade in." berättar Lightner. "Det tog oss ned till ungefär 17.300 dollar. Resten gick till matkuponger. Det hjälpte en hel del. Men vi har två barn med svår autism, det är medicin och terapi som behöver betalas."

Medan Lightner fortsätter att söka jobb, är hans största och mest akuta bekymmer hur han ska säkra ett hem för sin familj. De ligger nu fyra veckor efter med hyran och riskerar att vräkas.

Som en del av motellets policy om vräkningar kan föremål som inte anses nödvändiga tas bort från rummet. Denna vecka var den den tv som paret är beroende av för att lugna Jamal, vars autism gör att han inte kan tala.

"Vi är en familj på fem personer, det finns inga härbärgen som kan ta in oss just nu," säger Lightner.

"Min stolthet har försvunnit. Vi är i stort sett hemlösa nu. Och jag var en man som alltid satte stort värde på min stolthet. Jag har jobbat hela livet. Vi har alltid haft ett fint hus och fina fordon."

"Jag vet hur jag växte upp – jag behövde kämpa för att få allt det där. Och nu har det tagits från mig, och det är inte mitt eget fel."

Detta är den brutala verkligheten under kapitalismen på 2000-talet. Så är det. Den första januari 2021, är orden "gott nytt år" bittra och meningslösa för åtminstone 12 miljoner amerikanska medborgare.

Ett gott nytt år för de rika

Men! Nu ska vi inte bli för dystra. Det är inte bara dåliga nyheter. I detta oändliga hav av mänskligt lidande, misär, hunger och död gick det ändå väldigt bra för somliga.

Medan över 40 miljoner amerikaner registrerade sig som arbetslösa såg miljardärer sina förmögenheter växa med över en halv triljon dollar. För sådana personer var 2020 sannerligen ett gott år. Och det finns ingen som helst anledning att tvivla på att 2021 kommer bli ännu bättre.

Ta bara ett exempel som Amazons högsta chef Jeff Bezos. Han blev den första människan någonsin med en total förmögenhet på över 200 miljarder dollar. Sedan början av mars, när USA hade sina första dödsfall från coronaviruset, växte herr Bezos rikedomar med 74 miljarder dollar. Så där har vi ju en anledning att jubla!

Herr Bezos tjänar nu mer pengar per sekund än en genomsnittlig arbetare i USA tjänar på en vecka. En genomsnittlig amerikansk man med kandidatexamen tjänar ungefär 2,2 miljoner dollar under hela sin livstid. Bezos tjänar samma summa på ungefär 15 minuter.

Med sina 200 miljarder dollar är han så rik att när en genomsnittlig amerikan spenderar 1 dollar är det för Bezos som att spendera 2 miljoner. Hans rikedom överträffar hela den brittiska monarkins förmögenhet flera gånger om och är lika stor som hela länders BNP.

Han var inte heller den enda som var så lyckligt lottad. Kasinomagnaten Sheldon Adelson ökade sin förmögenhet med 5 miljarder dollar, samtidigt som Elon Musk tjänade ytterligare 17,2 miljarder. Slår man ihop siffrorna, har miljardärer i USA ökat sina totala nettovärden med 637 miljarder dollar under pandemin hittills.

Som vi har påpekat, kom en stor del av deras nya rikedom direkt från generösa gåvor direkt ur allmänhetens skattekonto. Av den enorma summan pengar som regeringen betalade ut för att motverka krisen gick den största andelen rakt ner i den rikaste procentens fickor.

Skattelagar och kryphål som gynnar de rika håller sedan dessa miljardärer kvar på toppen. Och det innefattar bara de lagliga vägarna som de rika tar för att slippa att betala skatt. 2017 uppmätte forskare att ungefär 10 procent av världens BNP var undangömt i utländska skatteparadis. En studie från 2012 upptäckte att så mycket som 32 biljoner dollar förvarades utomlands av världens rikaste.

Klyftan som skiljer på dem som har och inte har, har nu blivit en oöverkomlig avgrund, som fördjupar den sociala och politiska polariseringen och skapar en explosiv stämning i samhället. Detta faktum understryktes väldigt tydligt av händelserna i Washington nyligen.

Donald J. Trumps sista strid

Att få en klar och sund förståelse för vad som försiggår inuti Donald Trump's invecklade hjärna är en uppgift för ett större intellekt än vad författaren av dessa rader själv besitter. Dock är det inte helt omöjligt att göra en beräknad gissning om hans motiv i detta fall.

Kongressen har suttit helt fast sedan sommaren angående ett nytt stödpaket som skulle hjälpa uppemot 12 miljoner arbetare som stod inför att förlora sitt ekonomiska stöd den 31 december.

Republikanerna och Demokraterna kom äntligen överens om en kompromiss,som skulle utöka arbetslöshetsstödet till slutet av av mars, bland andra stödpaket. Men till allas förvåning vägrade presidenten att skriva på förslaget. Trump protesterade med att summan pengar som skulle ges ut var alldeles för snålt, vilket var uppenbart sant, och att han stod på de fattigas sida mot den snåla kongressen, vilket var uppenbart falskt.

Sanningen är att den ynkliga summa som man till slut kom fram till var ett resultat av obstruktionspolitik från Republikanerna – det vill säga Donald Trumps eget parti. Om han verkligen var motståndare till detta så hade han gjort sin åsikt tydlig för länge sedan. Detta hade sparat mycket tid och möda. Men han gjorde ingenting sådant.

Han gav tvärtom sitt stöd till det ursprungliga förslaget, och höll tyst fram till den sista minuten när lagförslaget befann sig på hans skrivbord, bara ett par veckor innan han skulle bli beordrad att lämna Vita huset. Dessa två saker är uppenbarligen inte helt orelaterade.

Två saker är väldigt tydliga här. För det första, att Donald Trump är väldigt fäst vid sin position som president för en av världens största makter, och har ingen som helst brådska att packa sina väskor. Tvärtom försöker han hålla sig kvar vid makten in i det sista, med samma desperation som en drunknande man som griper tag i ett halmstrå.

Olyckligt nog har presidentens förråd av halmstrån blivit rejält mycket mindre under veckorna efter valet. I en desperat manöver, som påminner om Custers sista strid, blåste Donald Trump en sista signal för att samla sina trupper.

Till hans enorma besvikelse svarade endast en handfull republikanska senatorer på hans uppmaning. Även hans mest lojala anhängare i det republikanska partiet, som hade vägt upp för hans motståndare, drog den logiska slutsatsen att varsamhet är tapperhetens bättre hälft.

För att strö salt i såren släppte en slug visselblåsare (de blir fler och fler varje dag) en inspelning av presidenten där han försökte köra över Georgias statssekreterare Brad Raffensberger och uppmanade honom att "hitta" 11.780 röster för att ogiltigförklara Bidens seger i delstaten. Det var förmodligen en viktig faktor i de republikanska senatorernas beslut. De övergav honom som råttor överger det sjunkande skeppet.

En sådan feg handling av bristande lojalitet är djupt kränkande för en man som länge har varit ovan vid all slags olydnad. Att tänka sig att ett bedrägeri av denna kaliber skulle gå ostraffat var otänkbart. Så medan andra människor var upptagna med att slå in sin julklappar, förberedde vår Donald en sista överraskning till sina före detta vänner och allierade – en överraskning de sent skulle glömma.

Och även om det innebar att miljontals fattiga amerikaner skulle gå hungriga, skulle åtminstone han gå till historien som presidenten som ville ge mer pengar åt de fattiga. Det var en lögn, naturligtvis, och denna president har tagit lögnens konst till helt nya nivåer.

Men det viktigaste är inte vad som är sant, utan vad folk tror är sant. Och vad folk tror kommer att vara väldigt viktigt i nästa presidentval, när Donald J. Trump, till skillnad från General Custer, kan strida igen.

Man kan bara föreställa sig den känsla av illvillig glädje som presidenten kände när han vägrade skriva under det kränkande dokumentet, och därigenom kastade in en handgranat bland de förstummade republikanerna i kongressen.

"Här får ni, mina vänner! God jul och gott nytt år!"

Donald J. Trump fick tillfredsställelsen att veta, att han även om han tvingas lämna Vita huset, gör det med en stor smäll. Kongressen var bestört, men det var ingenting i jämförelse med vad som skulle komma sen.

Uppgörelsen

Den borgerliga demokratin är en mycket skör växt, som endast kan frodas i särskild näringsrik jord. Det är ett historiskt privilegium som endast de mest avancerade och framgångsrika kapitalistiska länderna avnjuter, där den härskande klassen besitter ett tillräckligt stort överskott för att kunna göra eftergifter till arbetarklassen. Därigenom kan de trubba av klasskampen och förhindra en öppen konflikt mellan rika och fattiga.

Under en väldigt lång tid – över hundra år sedan i länder som USA och Storbritannien – lyckades den härskande klassen etablera en viss grad av politisk och social jämvikt, och härskar inte enbart genom att använda sig av direkt våld och tvång, utan genom en sorts artig överenskommelse, en kompromiss mellan de motsatta klasserna.

I Storbritanniens fall uppnåddes detta med ett tvåpartisystem – de konservativa och Labourpartiet – som turades om med att sitta i regeringen i regelbundna intervaller, utan att någonsin hota kapitalets makt. Ett liknande arrangemang fanns i USA med Republikanerna och Demokraterna som delar på makten.

I praktiken var denna kompromiss en mask för att dölja de grundläggande klyftorna i samhället, och förhindra att någon verkligen utmanar den rådande ordningen. I den stora amerikanske författaren Gore Vidals ord: "Vår republik har ett parti – egendomspartiet – med två högerfalanger." Men kapitalismens kris har förändrat allt. Det skarpa, växande skiljelinjen mellan de rika och de fattiga har lett till att den gamla överenskommelsen kollapsat.

Under den till synes lugna ytan finns det överallt ett sjudande missnöje, som ger sig tillkänna under periodiska utbrott av folklig vrede mot den gamla ordningen, dess institutioner, politiska partier, ledare, moral och värderingar. Det stämmer samtidigt att detta missnöje saknar ett tydligt politiskt uttryck. Det är förvirrat, osammanhängande och kan ibland även anta en reaktionär karaktär.

Denna brist på klarhet är knappast förvånande. Den är resultatet av den subjektiva faktorns svaghet – det faktum av den genuina marxismens styrkor has kastats tillbaka under en hel historisk period, och lämnat fältet öppet för alla möjliga typer av förvirrade reformister och vänsterreformister som, eftersom de inte har några klara idéer själva, är organiskt oförmögna att hitta en lösning på massornas akuta problem.

I sin desperation att hitta en väg ut ur krisen, söker massorna ett uttryck, en kanal för sin ilska över de orättvisor som den nu misskrediterade sociala och politiska ordningen utsätter dem för. Detta missnöje kan högerdemagoger som Donald Trump dra nytta av.

Men i sådana förvirrade och heterogena rörelser är det viktigt att vi lär oss att skilja på vad som är reaktionärt och vad som är en reflektion av en osammanhängande protest mot den rådande ordningen, så att vi inte hamnar på fel kurs på grund av sekundära faktorer och känslomässig impressionism.

Ytliga impressionister som Paul Mason i Storbritannien och flera andra i den så kallade vänstern världen över, ser endast trumpismens reaktionära sida, som de dumdristigt identifierar som fascism, utan någon som helst förståelse för vad fascism verkligen är. En sådan förvirring hjälper oss inte att förstå den verkliga innebörden av ett viktigt fenomen som detta.

Detta nonsens leder dem rätt in i klassamarbetets träsk. Genom att sprida den felaktiga idén om "det mindre onda" bjuder de in arbetarklassen och dess organisationer att ena sig med klassfienden, de borgerliga liberalerna som påstås stå för "demokrati".

Ännu värre, genom att konstant harpa på om den påstådda faran om fascism, kan de potentiellt avväpna arbetarklassen när de står inför genuina fascistiska rörelser i framtiden. Som vi kommer att se, förstår kapitalets strateger vad som händer långt mycket bättre än den okunniga falska vänstern och före detta marxister som Paul Mason.

Men låt oss återvända till händelserna i Washington. I grund och botten visar de att polariseringen i samhället har nått en kritisk punkt där den borgerliga demokratins institutioner prövas till sina yttersta gränser. Just därför är den härskande klassen och dess politiska representanter överallt så förskräckta över Donald Trumps uppträdande.

Som politisk strateg finns det knappast mycket att säga om Trump. En okunnig empiriker, vars enda mål i livet är att stå i rampljuset och hålla kvar vid sin makt och prestige. Detta är verkligen ett enkelt recept för en man som inte har några som helst principer av något slag. Och trots att han inte är särskilt intelligent, har hans skapare begåvat honom med en oumbärlig dos primitiv list.

Trump har aldrig försonat sig med tanken på att förlora sin position till följd något så vulgärt som ett allmänt val. Han hade redan bestämt sig för att valresultatet var riggat (vilka andra förklaringar skulle kunna finnas till hans förlust?). Hans agerande var därför högst förutsägbart.

När han kände sig förrådd av sina republikanska kollegor (varav många hatade honom, och alla fruktade honom), vände han sig till sin enda pålitliga krets av anhängare: hans massbas som, trots allt, fortfarande är obrottsligt lojal till den man som de ser som sin röst, sitt enda hopp i ett hopplöst korrupt och cyniskt Washington.

Det var därför knappast förvånande att ha försökte mobilisera sin massbas i vad som förmodligen var en sista chansning. Det var onekligen ett riskabelt drag, men vår Donald, likt alla hasardspelare, verkar livnära sig på riskabla manövrer, särskilt när insatserna är så höga.

Vi kan dra vissa slutsatser av detta. Denna man har genom sina handlingar fördjupat klyftan i det amerikanska samhället och skapat något som liknar ett inbördeskrig mellan Demokraterna och Republikanerna. Han har nu förklarat krig mot sitt eget parti och hotar att splittra Republikanerna mitt itu.

Hans maniska tal hade helt uppenbart till avsikt att hetsa den redan ilskna folkmassan utanför Vita huset att attackera kongressen och därigenom (hoppades han) förhindra att Joe Biden bekräftades som segrare i valet. Men det var tydligt att hans huvudsakliga mål inte var kongressens Demokrater utan just dess Republikaner, och i synnerhet vicepresident Mike Pence, som han hade bett förhindra sammanträdet från att äga rum.

Men vid det här laget hade Pence och de andra av Republikanernas ledare bestämt sig för att de hade fått nog. I själva verket bröt de med Trump, och Trump bröt med dem. Djupa sår har bildats i det Republikanska partiet, och de kommer inte att läka så enkelt. En öppen splittring av Republikanerna är inte på något sätt utesluten.

Det är svårt att förutse om herr Trump har några fler knep i ärmen innan den nya presidenten svärs in. Att döma av hans första reaktion verkar det som att han har kastats ur balans av mängden angrepp från alla håll, och försöker nu göra en hastig reträtt. Det kommer att förvirra hans bas, utan att tillfredställa hans fiender i kongressen som nu kräver att han lämnar sin position omedelbart.

En sak står klart. Den härskande klassen var inte roade av hans senaste konststycke, som polisen till synes var oförberedd på (av någon oklar anledning). Vi kan vara säkra på att vid invigningen kommer lagens styrkor mobiliseras för att säkerställa att det inte blir någon upprepning av gårdagens kaos, och att vem som än försöker förstöra festen kommer att belönas med ett krossat skallben.

Donald Trump, som äntligen inser att han är avslöjad, lovar nu att lämna sin post fredligt. Han gör det löftet med full vetskap om att alternativet är att eskorteras från området av poliser till närmaste polisbil. Detta förutsatt att han inte åtalas för något värre innan dess, denna gång för uppror mot republiken.

Men det kommer såklart inte vara slutet på saken. Tvärtom har det verkliga dramat bara börjat. Efter att ha vunnit två platser i senaten i Georgia kommer Joe Biden nu ha hyfsat bra kontroll över kongressen. Han kommer inte att ha någon ursäkt för att inte genomföra den politik som hans anhängare förväntar sig.

Men den fördjupade ekonomiska krisen, förvärrad av ett kolossalt skuldberg, innebär att Bidens administration snabbt kommer att krossa förhoppningarna hos de miljontals människor som röstade för honom som "det mindre onda". En ny, stormig period av klasskamp kommer att öppnas upp, som kommer att förvandla det amerikanska samhället från topp till botten, och öppna vägen för en revolutionär utveckling.

Kapitalets strateger drar slutsatser

Konsekvenserna av detta har blivit allt tydligare för den härskande klassens mer framsynta företrädare, vilka har en mycket klarare förståelse för perspektiven än de dumma och impressionistiska personer inom "vänstern" som inte kan se längre än sina egna näsor.

Den 29 december publicerade Financial Times en artikel med titeln "En bättre form av kapitalism är möjlig". Den var signerad av redaktionen, och har därmed kvalitetsstämplats av en av borgarklassens mest auktoritativa tidskrifter. Av denna anledning är det värt att citera artikeln utförligt.

I artikeln läser vi följande:

"Tystnaden under julledigheten är en stund att minnas berättelsen om Jesu födelse, hur den beskriver hans familj, skickad ut på vägen av absurda administrativa regler, utan logi, och tvungna att föda i ovärdiga förhållanden.

Vi kan notera hur deras utsatthet även kan beskriva en underklass i de rikaste samhällena i mänsklighetens historia. Pandemin har skarpt belyst de utsatta delarna av rika ländernas arbetsmarknader.

De flesta av oss är beroende av – ibland med våra liv som insats – att människor fyller på hyllor, levererar mat, städar sjukhusen, tar hand om de gamla och de sjuka. Men ändå går många av dessa obesjungna hjältar underbetalda, överarbetade, och lider av osäkra arbetstillfällen och osäkra anställningar.

Ett nybildat ord som används för att beskriva dem – 'prekariatet' – är passande. Under de senaste fyra decennierna, har arbete inte lyckats säkerställa stabila och tillräckliga inkomster för ett växande antal människor. Detta ser vi på stagnerande löner, oregelbundna inkomster, icke-existerande buffertar för nödfall, låg jobbsäkerhet och brutala arbetsförhållanden – till den punkten att vi ser sådana groteska incidenter som kvinnan som födde barn i ett toalettbås för att hon är rädd att missa ett arbetspass.

Många löper risk att drabbas av hemlöshet och epidemier av drog- och alkoholrelaterade sjukdomar. Välfärdssystem kan hjälpa – men kan också fjättra utsatta människor i labyrintliknande administrativa moment-22-scenarion.

Problemet har funnits där länge, men det har snabbt blivit värre under 2020. De flesta jobben inom prekariatet kräver fysisk närvaro för manuellt servicearbete, vilket gör att arbetare utsätts för risk att bli smittade av coronaviruset eller brist på inkomst under nedstängningar."

Det huvudsakliga problemet konstateras här med beundransvärd klarhet. Men vad är lösningen? Författaren informerar oss att:

"Det är ett moraliskt imperativ att hjälp människor i nöd. Men att lyfta folk ur ekonomiskt utsatthet är också i högsta grad i de välbärgades eget intresse."

Sannerligen beundransvärda ord! Dessa rader påminner om Charles Dickens berömda berättelse "En julsaga" där den misantropiske, giriga kapitalisten Scrooge blir gradvis övertygad att förändra sig, dela en del av sina rikedomar med de fattiga och svaga och i allmänhet bli en i grunden trevlig och vänlig gammal man.

Detta sentimentala slut är onekligen berättelsens svagaste del, och förmedlar bara författarens fromma önskningar och dagdrömmar. Dess värdefullaste del är dess början, som på ett exakt sätt beskriver kapitalismens moral.

Författaren av Financial Times-artikeln verkar smärtsamt medveten om meningslösheten i att vädja till den obscent rika minoritetens goda natur, som dominerar samhället på grundval av ett påstått "moraliskt imperativ att hjälpa människor i nöd".

Det var redan tydligt för Charles Dickens, som beskriver välmenande människors fåfänga försök att få en donation från Scrooge för deras välgörenhet.

"Finns det inga fängelser?" sade Scrooge. "Finns det inga arbetshus?"

"Det gör det. Dock," svarade herren, "önskar jag att jag kunde säga att det inte var så."

"Många kan inte gå dit, och många skulle hellre dö."

"Om de hellre skulle dö," sade Scrooge, "så är det bäst att de gör det, och minska överskottet i befolkningen."

Här har vi kapitalismens sanna röst: marknadsekonomins kalla, beräknande röst. Detta är reaktionären Malthus som talar: kapitalets män och kvinnors illvilliga, snikna, själviska och grymma röst – som har bestått oförändrad sedan Dickens tid till denna dag.

Artikeln inser meningslösheten i att vädja till kapitalisternas ädla avsikter, och vädjal istället till deras egenintressen (det vill säga, deras girighet och själviskhet). Här står vi på fast mark!

"Det är inte bara att de rikare har mest att förlora om den fortsatta ekomomiska polariseringen leder till ett förkastande av kapitalismen. De har också mycket att vinna på att ta tag i det."

Men inget moraliskt predikande kommer att kunna påverka dessa varelser, precis som det inte hade någon effekt på Scrooge. Det som fick honom att tänka om var inte moraliska imperativ, utan rädsla – den rädsla och ångest av de spöken som Dickens skickade för att hemsöka honom.

Därför gör författaren av artikeln i Financial Times det kloka valet att skrämma borgarklassen genom att förklara de oundvikliga konsekvenserna som dagens situation ställer dem inför. Det är en mycket mer skrämmande utsikt för dem än Gångna Julars Ande:

"Folkgrupper som lämnas åt sidan av ekonomiska förändringar har allt mer börjat dra slutsatsen att de som styr inte bryr sig om deras problem – eller värre, att de har riggat ekonomin till sin fördel på bekostnad av de marginaliserade.

Sakta men säkert börjar det sätta kapitalismen och demokratin i motsats till varandra. Sedan den globala finanskrisen, har känslan av svek gett mer bränsle åt en politisk motreaktion emot globalisering och den liberala demokratins institutioner.

"Högerpopulismen må frodas av denna motreaktion samtidigt som den lämnar kapitalismens marknader ifred. Men eftersom den inte kan leverera på sina löften till de ekonomiskt frustrerade, är det bara en tidsfråga innan högafflarna riktas mot kapitalismen själv, och mot de rikedomar som tillhör de som tjänar på den." (Min kursiv, AW)

Ja, de seriösa borgerliga strategerna förstår de revolutionära implikationerna mycket bättre än de närsynta reformisterna. De kan se att de våldsamma svängningarna i den allmänna opinionen mot höger lätt kan bli en förberedelse för en ännu våldsammare svängning åt vänster, att de missnöjda massorna (beväpnade med högafflar, vilket antyder om den franska revolutionen och bonderevolten) kan dra antikapitalistiska slutsatser.

Artikeln fortsätter:

"Epidemin av lågavlönade, otrygga jobb reflekterar ett misslyckande att sprida de mest avancerade produktionsmetoderna från ekonomins frontlinjer till dess inland. Prekariatets själva existens bevisar att resurser – mänskliga, fysiska och organisatoriska – slösas bort.

En polariserad ekonomin är inte bara orättvis utan också ineffektiv."

Ja, allt detta är helt sant. Det kapitalistiska systemet är sannerligen slösaktigt och ineffektivt. Detta har vi vetat länge. Det måste därför bytas ut mot ett annat system – ett system som baseras på en harmonisk, rationellt planerad ekonomi som drivs för att tillgodose majoritetens behov, inte en vansinnig kapplöpning för att skapa obscena rikedomar åt minoriteten.

Denna slutsats är ofrånkomlig. Men den går helt förbi vår välmenande författare, som drar slutsatsen att: "alternativen är värre för alla".

Varför det skulle vara fallet förklaras inte. Författaren kan inte se något bortom det rådande kapitalistiska systemet, och drömmer därför om att reformera det till något bättre. Men kapitalismen kan inte reformeras, som de korkade reformisterna föreställer sig. De anser sig vara realister. I verkligheten är de den värsta sortens utopister.

För att rädda kapitalismen, säger han, måste dess anhängare "polera bort dess grövre kanter".

"Vindarna förändras" utropar artikeln triumferande:

"Politiker från Joe Biden till Boris Johnson har mandat att 'återuppbygga, bättre'; den ekonomiska ortodoxins väktare har gjort sig av med tanken att ojämlikhet är priset vi får betala för tillväxt. Kapitalismen kan användas för att säkra ett värdigt liv för alla."

Vilken underbar bild!

Allt reduceras därför till att drömma om en annan sorts kapitalism – en trevligare, snällare, mer human Scrooge. Det behöver knappast sägas att en sådan dröm är precis lika meningslös och utopisk.

Varför vi är optimister

"Tagen i sin helhet har krisen grävt sig vidare som den gamla goda mullvad den är." Marx till Engels, 22 February 1858

Det kapitalistiska systemet är sjukt. Dödssjukt. Symptomen är väldigt tydliga. Under ytan finns det överallt en sjudande ilska, raseri, bitterhet och hat mot det det rådande systemet och dess hycklande moral, orättvisa och outhärdliga ojämlikhet och likgiltighet inför mänskligt lidande.

De gamla institutionerna, som en gång betraktades med respekt, möts nu med totalt förakt av massorna, som känner sig förrådda och bortglömda. Politiker, domare, polisen, media, kyrkan – alla ses som främmande och korrupta.

Den formella borgerliga demokratins institutioner baserades på förutsättningen att klyftan mellan de rika och de fattiga kunde begränsas till en acceptabel nivå. Men den fortsatta tillväxten av ojämlikhet mellan klasserna har skapat en nivå av polarisering som vi inte har sett på flera decennier.

Detta sätter den borgerliga demokratins traditionella metoder på prov, till bristningsgränsen och till och med ännu längre. Detta har synts väldigt tydlig i händelserna i USA under det senaste året.

De spontana uppror som svepte landet efter mordet på George Floyd och de efterföljande, hittills oöverträffade händelserna efter presidentvalet utgjorde en vändpunkt i hela situationen. Här, nu i sitt embryo, har vi en skiss över framtidens revolutionära utveckling.

År 2021 kommer att bli ett år utan dess like. Kommer det att bli ett gott år, som optimisterna förutser? Det kommer, naturligtvis, att bli ett gott år för den lilla minoritet som har anledning att vara glada – den mindre än 1 procenten av befolkningen som avnjuter obegränsad kontroll över rikedomarna som produceras av majoriteten.

Men för majoriteten av befolkningen är det ingen fråga om ett gott nytt år. För dem, kan framtiden under kapitalismen bara vara dyster. Trots detta, är vi envist och trotsigt optimistiska för framtiden – inte framtiden under kapitalismen, utan den revolutionära klasskampens framtid som kommer att störta systemet en gång för alla.

Vägen till en bättre framtid är beroende av ett fullständigt och grundläggande brott med det förflutna. Den väg som ligger framför oss kommer att bli svår. Arbetarklassen kommer att få gå igenom en hård skola. Men från den skolan kommer den dra de nödvändiga lärdomarna.

Efter en lång period av relativ inaktivitet börjar arbetarklassen sträcka på sig, som en atlet som förbereder sig för ett avgörande lopp. Detta, och endast detta, ger oss hopp och optimism för mänsklighetens framtid.