Imperialisternas hyckleri och invasionen av Ukraina

Det har börjat. Ryska styrkor har påbörjat en massiv attack mot Ukraina. Under torsdagsmorgonens tidiga timmar, i ett kort tv-sänt tal, tillkännagav den ryska presidenten Vladimir Putin en "särskild militär operation" under gryningen. Bara minuter efter sändningens slut, ungefär klockan fem ukrainsk tid, hördes explosioner nära stora ukrainska städer, däribland huvudstaden Kiev.

[Source]

Under de föregående veckorna hade Putin samlat runt 190 000 soldater nära Ukrainas gräns, medan de europeiska ledarna åkte fram och tillbaka mellan Kiev och Moskva i jakt på en diplomatisk lösning. Men man samlar inte så många trupper, stridsvagnar och vapen bara för att dansa en diplomatisk balett.

Mitt i krigets första dimma, med knapp information, är det omöjligt att på något exakt sätt bedöma den militära situationen. Men den ryska attacken verkar ha en enorm omfattning.

Ukrainas inrikesdepartement rapporterade att landet attackerades av både kryssningsrobotar och ballistiska robotar. Ryssland verkade rikta in sig på infrastruktur nära stora städer som Kiev, Charkiv, Mariupol och Dnipro.

Explosioner från raketartilleri lyste upp natthimlen när bomberna började falla över områden nära Mariupol. En rådgivare vid det ukrainska inrikesdepartementet konstaterade att det verkade som att ryska trupper snart skulle röra sig mot Charkiv, som ligger lite mer än tre mil från gränsen. I Kiev sökte många skydd i skyddsrum när explosioner hördes utanför staden.

Några av de första explosionerna efter att Putin tillkännagivit sin operation skedde i närheten av Kramatorsk, den ukrainska arméns högkvarter nära de rysskontrollerade territorierna i sydöstra Ukraina. Explosioner hördes även vid militära högkvarter och militärlager.

Man har även rapporterat om en amfibieattack mot den viktiga hamnstaden Mariupol och marktrupper som rört sig in från Belarus, Krim och Ryssland. Den ryska militären hävdade att den inte inriktade sig på befolkningstäta områden. "Vapen med hög precision slår ut den militära infrastrukturen, flygförsvarsanläggningar, militärflygplatser och den ukrainska arméns flygvapen", menade det ryska försvarsministeriet i ett uttalande i den statliga nyhetsbyrån Ria Novosti.

Putins tal

Grunden för offensiven lades under onsdagskvällen, efter att ledarna för de två rysskontrollerade territorierna i östra Ukraina skickade en officiell förfrågan till Moskva om militär hjälp för att "hjälpa till att slå tillbaka den ukrainska arméns militära aggression för att undvika civila dödsfall och en humanitär katastrof i Donbass".

Putins tal under torsdagsmorgonen säger något om hans syften och intentioner. Varje krig måste ha ett rättfärdigande, och i detta fall menade Putin att "ett fientligt Antiryssland skapas på vår historiska mark".

Detta påstående avvisas i väst som ren propaganda. "Hur kan lilla Ukraina vara ett hot mot Ryssland?", fnyser de. Denna fråga är naturligtvis tänkt att besvara sig själv. På egen hand utgör Ukraina uppenbarligen inte något större hot. Men som del av ett imperialistiskt militärt block lett av USA, vid den ryska gränsen, skulle de utan tvivel göra det.

En avgörande del av dispyten rör därför Ukrainas framtida medlemskap i Nato. Det var ett centralt krav från Ryssland att få en garanti mot detta, men USA har bestämt vägrat – en vägran som var särskilt absurd med tanke på att man erkänner att Ukraina just nu inte möter minimikraven för ett Natomedlemskap. Det är inte tydligt om det hade räckt att gå med på detta krav för att förhindra en invasion. Men att helt avvisa det gjorde invasionen oundviklig.

Den andra förutsättningen i ett krig är att kunna dra fördel av överraskningsmomentet och lägga skulden på andra sidan. I detta fall var ursäkten att man bombade Donbassregionen. Men dessa bombningar har pågått konstant under flera år.

Den omedelbara ursäkten är i verkligheten en sekundär fråga, för det går alltid att hitta på en ursäkt när krig väl blir nödvändigt. Vad gäller överraskningsmomentet, har detta använts mycket effektivt, med hjälp av herrarna Biden och Johnson. De betedde sig som pojken som ropade varg så ofta att ingen trodde honom när vargen väl kom.

Putins tal var en krigsförklaring, men han undvek noga att nämna det. Denna man – det närmaste jag sett till en egyptisk sfinx – verkar förtjust i att hålla folk på halster. "Vi har beslutat om att genomföra en särskild militär operation", sa han, utan ens en antydan om hur särskild den faktiskt skulle vara.

Och vad skulle syftet vara med denna "särskilda militära operation"? Han hävdade att det skulle vara Ukrainas "avmilitarisering och avnazifiering". "Vi tänker inte ockupera Ukraina", sa han, men samtidigt varnade han andra länder för att frestas att blanda sig i:

"Till alla som överväger att ingripa utifrån: om ni gör det, kommer ni att stå inför konsekvenser som är större än någonsin tidigare. Alla relevanta beslut har fattats. Jag hoppas att ni hör vad jag säger."

Ett ganska tydligt meddelande, skulle jag säga.

Kan Ukraina stå emot?

Kievregeringen svarade trotsigt:

"Putin har precis lanserat en fullskalig invasion av Ukraina", sade den ukrainske utrikesministern Dmitro Kuleba. "Fredliga ukrainska städer bombas. Detta är ett aggressivt krig. Ukraina kommer att försvara sig och vinna. Världen kan och måste stoppa Putin. Det är dags att skrida till handling omedelbart."

President Volodomyr Zelenskyj bad om hjälp från den ryska allmänheten efter att ett försök att tala med Putin misslyckats. "Vill ryssar ha krig? Jag skulle gärna vilja besvara den frågan själv. Men i själva verket är det upp till er", sade han.

Han lovade också att han skulle försvara landet: "Om någon försöker ta ifrån oss vårt land, vår frihet, våra liv, våra barns liv, så kommer vi att försvara oss. Om du attackerar, kommer du att se våra ansikten, inte våra ryggar, utan våra ansikten."

Han tillkännagav att undantagstillstånd nu skulle införas i hela Ukraina.

"Ingen panik. Vi är starka. Vi är redo för allt. Vi kan besegra alla, för vi är Ukraina", betonade den ukrainske ledaren. Före den ryska attacken hade han gjort ett sista försök att undvika kriget genom att varna för att Ryssland kunde starta "ett storskaligt krig i Europa" och manat ryska medborgare till att undvika det.

Stora ord! Men tomma ord. Den ukrainska armén befinner sig i en enda röra, efter att ha tagits på sängen av den plötsliga attacken. I vilket fall hade den knappast kunnat stå emot den mäktiga ryska armén. Så snart man i väst tillkännagav att man inte skulle skicka trupper för att försvara Ukraina avgjordes frågan på förhand.

Påståendet om att det inte råder panik i huvudstaden motsägs av tv-bilder på långa bilköer med människor som försöker fly Kiev.

Från första början har regeringen i Kiev varit hjälplös. Genom att envist insistera på sin rätt att gå med i Nato – en tydlig provokation mot Moskva – lade den sin överlevnad i händerna på väst. Det var ett stort misstag.

Trots alla vackra tal och stora ord har imperialisterna inte det minsta intresse av att hjälpa Ukrainas folk. De ses bara som brickor i stormakternas politiska spel.

Den ryska militären hävdade att hela Ukrainas flygvapen slogs ut av de missiler som inledde den ryska invasionen. Rök har stigit från stora flygplatser utanför Charkiv och andra städer i öst, och så långt västerut som i Ivano-Frankivsk, närmare den polska gränsen.

Torsdagens attack förbereddes av en massiv cyberattack som inriktade sig på Ukrainas myndigheter och banker, en slags hybridkrig i syfte att skapa förvirring.

Man har även rapporterat att ryska styrkor tagit sig in i Ukraina, och att den ukrainska militären vid gränsen inte "gör något motstånd mot de ryska enheterna".

I ett Facebookinlägg målade den Kievbaserade journalisten Dmitri Kovalevich upp en bild av en ukrainsk armé i oordning:

"Obekräftade meddelanden på internet i Ukraina menar att runt 70 procent av de vapen man nyligen fått från väst omedelbart förstörts vid vapendepåer. Vår militär beklagar att dessa depåer leddes av officerare som visade sig vara ryska agenter, och helt enkelt sprängde dem i luften.

Uppdatering: alla turkiska Bayraktar-drönare förstördes också på flygfälten.

Rebeller från Donetsk intog staden Mariupol. Nästan inget motstånd från den ukrainska armén – de gick bara in i staden.

Missiler som träffat Ukrainas militärbaser i Odessa kom från u-båtar.

Enligt uppgift erövrades Ukrainas gränsposteringar i Sumy-regionen [i nordöstra Ukraina]. Ryska marinsoldater intog Odessaregionen. Luftvärnsförsvaret i Kiev träffades av ballistiska robotar – inom en timme förlorade Ukraina nästan hela sitt luftvärnssystem.

Massiv eldgivning från raketvapen längs hela Donbassregionens front. En rysk militär kolumn gick över gränsen i Charkiv-regionen.

Folk från olika delar av Ukraina rapporterar om kraftiga explosioner som inträffar samtidigt i Odessa, Kiev, Kramatorsk, Mariupol, Charkiv och Dnipro. Detta verkar vara stora tidsinställda bomber, som man detonerat samtidigt runtom i landet.

USA:s säkerhetstjänst har lämnat Ukrainas luftrum.

Uppdatering: explosioner vid Ukrainas vapendepåer.

Ukrainas luftrum har helt stängts. Vissa plan på väg mot Kiev har beordrats att vända."

Dessa rapporter, som baseras på förvirrad och knapphändig information under stridens hetta, måste självfallet behandlas med försiktighet. Men om bara hälften av detta är sant, visar det att ryssarna såg till att Ukrainas militära förmåga att försvara sig förstördes, eller åtminstone skadades allvarligt, innan man påbörjade själva invasionen.

Det målar också upp en bild av demoralisering och avsaknad av motivation bland åtminstone delar av de ukrainska styrkorna, vilket står i motsättning till den bild som propagandan i väst målar upp. Ryssland har nu all anledning att röra sig så snabbt som möjligt för att ta över huvudstaden.

Militära analytiker väntar sig att Putin ska skicka sina styrkor för att erövra eller omringa Kiev. Den amerikanske senatorn Marco Rubio, medlem i senatens kommitté för säkerhetstjänsten, hävdar att "Rysslands flygvapen försöker ta kontroll över Kievs flygplats för att... flyga in styrkor som kan ockupera staden."

Under torsdagskvällen kom rapporter i rysk statlig media om att luftburna trupper hade tagit flygplatsen i Boryspil nära Kiev. Oavsett om dessa rapporter är sanna eller falska, är det bara en tidsfråga innan den ukrainska huvudstaden ligger i ryska händer. Kriget kommer vid det laget i praktiken vara över.

"Chock och skräck"

Ledarna i väst har ivrigt fördömt invasionen som, om man får tro dem, kommer att leda till något i stil med Armageddon: miljoner (sic!) döda och ett fullskaligt all-europeiskt krig som hotar den mänskliga civilisationens grundvalar.

I ett uttalande menar Joe Biden att:

"Hela världen ber för Ukrainas folk ikväll, när de lider av de ryska militärstykornas oprovocerade och orättfärdiga attack.

President Putin har valt ett överlagt krig som kommer att orsaka en katastrofal förlust av liv och mänskligt lidande. Ryssland är ensamt ansvariga för den död och förstörelse som denna attack kommer att orsaka, och USA och dess allierade kommer att svara på ett enat och bestämt sätt. Världen kommer att hålla Ryssland ansvarigt."

Storbritanniens Boris Johnson försöker slå an samma ton.

"Jag är förfärad över de fruktansvärda händelserna i Ukraina och jag har talat med president Zelenskyj för att diskutera nästa steg. President Putin har valt en väg med blodspillan och förstörelse genom att utlösa denna oprovocerade attack mot Ukraina."

"Vi kommer att hålla Kreml ansvarigt", skrev Ursula von der Leyen, ordförande för EU-kommissionen som tillkännagett nya sanktioner mot regimen i Moskva bara timmar före attacken.

Alla dessa vackra trotsiga ord, står i kontrast till att Biden och hans gäng aldrig haft den ringaste avsikt att ge Kiev militärt stöd. Deras enda bidrag till den nuvarande krisen var en oändlig rad av stridslystna uttalanden, med hot om de "allvarliga" (men ospecifika) konsekvenser som skulle följa på en rysk attack. I kombination med att man vägrade att ens överväga Rysslands krav, bidrog detta till att göra en invasion oundviklig.

I korthet var alla dessa damer och herrar alltså beredda att kämpa till döden – det vill säga, döden för många ukrainare.

Särskilt vidriga var de rabiata ropen från London. Om upphetsade tal kunde vinna krig, skulle den korkade retoriken som levererades från det brittiska underhuset fått hela den ryska armén att fly tillbaka till sina baracker så snabbt de bara kunde.

"Storbritannien och våra allierade kommer att svara på ett beslutsamt sätt", röt premiärminister Boris Johnson, i huvudsak för att imponera på Torypartiets egna parlamentsledamöter, som attackerat honom för hans blygsamma svar till mannen i Kreml.

Tyvärr visar historiska fakta att man aldrig vunnit krig genom stora ord. Putin måste ha skrattat gott åt denna cirkus som kallar sig parlament. Det vill säga, om han överhuvudtaget brytt sig om det, vilket är tveksamt.

Och vad ska vi säga om Sir Keir Starmer? Det yttersta målet för en person från Blair-högern i Labourpartiet är att göra Labour så likt Torypartiet som möjligt. Hans dröm vore att Labourpartiet viftade med de brittiska och amerikanska flaggorna istället för den röda fanan.

Så det var knappast förvånande att se honom entusiastiskt tävla med Boris Johnson om vem som var Rysslands mest rasande fiende och Natos mest fanatiska anhängare.

Ett stinkande hyckleri

Var hördes denna kör av fördömanden när amerikanerna och deras "allierade" (läs: lackejer) inledde ett kriminellt blodigt krig mot Irak? Och vad hände med deras lögnaktiga propaganda om "massförstörelsevapen", som aldrig existerade utan diktades upp i falska dokument som tjänade som en cynisk täckmantel för en uppenbar aggression mot en självständig stat?

Denna vidriga handling – liksom den lika kriminella invasionen av Afghanistan och imperialisternas övergrepp mot Syrien – ledde till minst en miljon döda. Men varför låta fakta stå i vägen för ett budskap?

I sina skräddarsydda kostymer och med välpolerade leenden, försöker ledarna i väst se ut som rimlighetens och humanismens röst i världen. Men det räcker att skrapa lite på ytan för att hitta den fullständiga rötan undertill. Det finns ingen makt på jorden som är så reaktionär och dränkt i blod som USA-imperialismen och dess marionetter i väst.

"Förenta" nationerna

Som alltid när krig bryter ut, nås vi plötsligt av ett öronbedövande oljud. Det påminner om bräkandet från en skock rädda får, men i själva verket är det "förnuftets" röst, "mänsklighetens" "sanna" röst – eller det är i alla fall vad som sägs.

Jag talar om de gråtande pacifisterna: dessa trevliga välmenande själar som berättar för oss att fred är bra och krig är dåligt. Men krig har aldrig hindrats av moraliserande appeller om anständighet eller sunt förnuft. Tvärtom kan det sunda förnuftet konstatera att genom historien har alla stora frågor alltid avgjorts med vapen i hand.

En av pacifisternas mest slående egenskaper är deras till synes oändliga förmåga att bedra sig själva. De klamrar sig ivrigt fast vid varenda tal från alla ledare som kraftfullt betonar hur gärna de vill ha fred. Eller varför inte någon tom resolution som en regering eller institution tagit, som upprepar samma banala påstående. Pacifisternas naiva tro på att sådana saker spelar någon verklig roll gör pacifisterna till nyttiga idioter för vapenskramlarna, eftersom de invaggar folk i en falsk trygghet.

Sådana tal och resolutioner tjänar bara som en användbar dimridå för att dölja de verkliga aggressiva motiven. Och det största bedrägeriet av alla är det ironiskt namngivna "Förenta nationerna". Denna organisation skapades efter andra världskriget, med det förmenta syftet att förhindra nya krig i framtiden.

Och varje gång det råder hot om krig, ropar pacifisterna och vänsterreformisterna på FN. Det är att vilseleda folk bakom en korkad illusion.

Vi ska inte gå igenom hela denna institutions sorgliga historia här. Det räcker att konstatera att FN aldrig förhindrat något krig, men däremot varit involverade i mer än ett, som Koreas fall visar.

Mellan 1945 och 1989 skedde det mer än 300 krig globalt. Sedan andra världskriget har bara USA genomfört 30 stora militära operationer. FN har inte haft någon som helst påverkan på dessa händelser.

Det är samma sak i dag. Samtidigt som Putins tal sändes ut över världen, höll FN:s säkerhetsråd ett krismöte där ordförande var självaste Ryssland, som för närvarande har det roterande ordförandeskapet.

Mötet började med att FN:s generalsekreterare António Guterres gjorde ett direkt vädjande: "President Putin – hindra dina trupper från att attackera Ukraina. Ge freden en chans. För många människor har redan dött."

Men bara sekunder efter att han yttrat dessa ord, kom rapporterna om de första detonationerna. Slutorden på Förenta nationernas och pacifismens grav kan vi ge åt bibeln: "De säger 'Allt är väl, allt är väl!' men allt är inte väl." (Jeremia 6:14)

Lenin påpekade att kapitalismen är fasor utan slut. Det är ett system som har krig och reaktionär nationalchauvinism i sina grundvalar, som del av den internationella konkurrensen om marknader och inflytandesfärer. Hur många miljoner arbetare och fattiga har skickats ut på slagfälten och offrats i "nationens" namn, alltså i kapitalistklassens intresse?

Så länge kapitalismen består kommer krig att vara ett bestående drag, och det kan inte finnas några 'förenta nationer', lika lite som det kan finnas en förenad nation. Den enda enhet som är möjlig är den internationella arbetarklassens enhet.

Det är marxisternas och socialisternas uppgift att avslöja illusionen om att arbetarnas och de fattigas intressen skulle kunna förenas med den härskande klassens. Det enda sättet att kämpa mot krig är att kämpa mot det system som skapar krig.

Vad nu?

Även om det är för tidigt att säga att kriget är över, råder det ingen tvekan om att ryssarna mycket snabbt lyckats med allt de föresatt sig. Det är inte lätt att avgöra de exakta stämningarna bland det ukrainska folket. Det är i vilket fall inte samma i den östra delen, med många rysktalande, som i den västra delen som alltid lutat mer åt det nationalistiska hållet.

Men säkert dominerar desperation, pessimism och framförallt krigströtthet, med en stark önskan om fred och någon slags stabilitet. Putin kan mycket väl använda detta till att installera en pro-rysk regering i Kiev.

Det tycks mig som om en man som Porosjenko skulle kunna ha de eftertraktade egenskaperna som efterträdare till Zelenskyj. Det är sant att han hållit några skarpa tal på sista tiden, där han fördömt Putin. Men det är bara att förvänta sig, och bakom kulisserna lär förhandlingar äga rum, med ett resultat som mycket väl kan förvåna alla. Men det är bara min gissning...

Uppenbarligen kommer ett ukrainskt Nato-medlemskap inte att stå på dagordningen. Under sin paroll om påstådd avnazifiering kommer man att rensa ut organisationer som är extremhöger och ultranationalistiska. Den ryska ockupationsstyrkan kommer självklart att vilja göra sig av med faktiska eller eventuella fiender, och detta inkluderar definitivt fascisterna och de ultranationalistiska beväpnade miliserna.

När Putin säger att han inte tänkt ockupera Ukraina, har vi ingen anledning att tvivla på det. För att vara mer precis: han kommer inte att ockupera det **särskilt länge**. Det skulle vara för svårt och dyrt.

Nej, han kommer att dra sig tillbaka när han klargjort sitt budskap: att visa både ukrainare och resten av världen att Ryssland inte är att leka med, att Natos expansion österut måste stoppas, att Ukraina och Georgien aldrig får gå med och att Nato inte får utplacera några större styrkor i närheten av Rysslands gränser eller hålla provokativa militärövningar i närheten.

Han fortsätter att upprepa att han är villig att förhandla, vilket också är fallet. Men han kommer nu att förhandla från en mycket starkare position än tidigare. Han kommer att betona sitt krav på att man tar bort kärnvapen med medellång räckvidd från Östeuropa, alltså att man i praktiken återinför 1987 års INF-avtal om kärnvapennedrustning – som Trump drog sig ur, som ni kanske minns.

Innan han drar sig tillbaka kan han mycket väl lägga under sig lite mer ukrainskt territorium, bara för att göra sin poäng extra tydligt. I sådana fall handlar det om att expandera folkrepublikerna som man nyligen erkänt, så att de nu ska inkludera hela Donetsk- och Luhanskregionerna.

Detta vore, för övrigt, en ren försvarsåtgärd som syftar till att skapa en buffertzon vid Rysslands södra gräns. Det skulle understryka Ukrainas impotens och fullständigt förhindra att det i framtiden skulle kunna utgöra ett hot mot Rysslands säkerhet. Detta är precis samma sak som Putin gjorde i Georgien.

När jag läste om vad jag skrev vid den tidpunkten, noterade jag att det passar mycket väl in på den nuvarande situationen:

"Ja, vi erkänner det georgiska folkets rätt till självbestämmande, men inte ovillkorligt. Vi försvarar inte deras rätt att förtrycka andra små nationer som osseterna eller abchazerna. Försvarar vi abchazernas och osseternas rätt till självbestämmande? Ja, det gör vi. Men vad för slags självbestämmande är det som bygger helt på subventioner från Moskva och låter sig användas som brickor i de sistnämndas diplomatiska intriger för att underkasta och förtrycka georgierna? På vilket sätt främjar detta socialismens och arbetarklassens sak? Inte på något sätt! Detta slags 'självbestämmande' är ett lögnaktigt bedrägeri. Det är bara en användbar dimridå för att dölja girigheten hos en större makt, Ryssland, som vill ta tillbaka sina gamla områden i Kaukasien. Införlivandet av dessa folk i Ryssland kommer att ge dem ungefär samma självständighet som tjetjenerna – alltså ingen alls, precis som inte heller Nordossetien, Dagestan eller någon annan region i Ryssland har något självbestämmande.

På basis av kapitalismen finns det ingen bestående lösning på nationsfrågan, oavsett om det gäller Kaukasien, Balkan eller Mellanöstern. Alla försök att 'lösa' nationsfrågan på kapitalistisk grundval kan bara leda till nya krig, terrorism, 'etnisk rensning' och nya flyktingvågor, i en fruktansvärd spiral av våld och förtryck. Frågan om alla flyktingars rätt att återvända kan aldrig lösas på kapitalistisk grundval. Det skulle oundvikligen betyda ökad konkurrens om bristande resurser, jobb, bostäder, vård, utbildning och andra tjänster. Om det inte finns tillräckligt med jobb och bostäder åt alla, kommer det utan tvivel att utgöra bränsle åt nationella eller religiösa spänningar. Mindre reformer kommer inte att lösa problemet. Problemet måste dras upp med rötterna. Man kan inte bota cancer med värktabletter!"

Om vi byter ut Georgien mot Ukraina, och osseterna och abchazerna mot den rysktalande befolkningen i Donetsk och Luhansk, stämmer analysen till punkt och pricka. Det finns egentligen inte mycket mer att säga.

USA kommer med all sannolikhet tillkännage nya sanktioner mot Ryssland under måndagen, genom att använda verktyg som man hittills har reserverat för att bestraffa ryska banker och dess finanssystem.

De sanktioner som väst genomfört kommer inte att förändra Rysslands hållning, eftersom Putin vidtagit steg för att drastiskt minska Rysslands beroende av väst. Det är sant att den ryska rubeln, omedelbart efter invasionen, föll till den lägsta nivån sedan 2016, och att handeln avbröts på den ryska aktiemarknaden. Men dessa effekter blir bara tillfälliga. Å andra sidan riskerar sanktionerna att leda till att Europa stängs av från den ryska gasen, vilket skulle få katastrofala effekter och leda till ökade mat- och bränslepriser.

Vilken hållning bör vi ha?

Den nuvarande situationen har oundvikligen inneburit en intensifierad propaganda i borgerlig media. Målet är inte överhuvudtaget att främja det ukrainska folkets intressen och välmående. Tvärtom har deras intressen cyniskt offrats på imperialismens altare.

Det är nödvändigt att vi vidhåller en fast klasståndpunkt och inte låter oss dras med i den imperialistiska propagandamaskinen.

Stöttar vi Vladimir Putin och den ryska oligarki vars intressen han företräder? Nej, Putin är ingen vän till arbetarklassen – varken i Ryssland, Ukraina eller någon annanstans. Invasionen av Ukraina är bara en del av hans egen cyniska och reaktionära agenda.

Men frågan vi bör ställa oss är: kan vi på något sätt låta oss synas i samma läger som USA eller den brittiska imperialismen? Kan vi associera oss själva direkt eller indirekt med Nato, detta reaktionära imperialistiska gäng? Eller med Boris Johnson och krigsivraren Liz Truss, eller den blairitiska förrädaren Starmer?

Det är den ryska arbetarklassens uppgift att ta hand om Putin. Vår strid är mot imperialismen, Nato och vår egen reaktionära regering – och de eländiga så kallade arbetarledarna som hjälper den. Som Lenin alltid betonade: fienden finns på hemmaplan. Det är hög tid att vi påminner oss själva om detta.